Tjenare Mikael och välkommen till min fiktiva lägereld.
Tack, kul att vara här.
Jag vill börja med att gratulera till Svensk Biblioteksförenings Nils Holgersson-plakett 2008 för boken Isdraken. Priset delas ut årligen till föregående års bästa barn- eller ungdomsbok. Astrid Lindgren var för övrigt den första pristagaren 1950. Hur mycket betyder det för dig och ditt skrivande att uppmärksammas av priser?
Som att landa en stor blank lax. Nja, det är viktigt att det man gör blir bra. När jag skriver böcker så ger jag mig aldrig förrän jag nått så långt jag kan. Därför tar det lång tid för mig att bli klar med en bok. Inte en rad ska gå att göra bättre, inte ett ord ska gå att byta ut. Priser och utmärkelser är ett bevis på att jag tänkt rätt. Att det finns de därute som förstått slitet. Det kanske också är en revansch. Jag var usel i skolan.
Jag har precis läst din bok Isdraken och fångades starkt av din berättarkonst på ett känslomässigt plan. Plötsligt mindes jag mina egna tidiga skolår, händelser som under årtionden varit höljda i dunkel. Hur mycket av det du skriver om i barn- och ungdomsböckerna är vävt av riktiga minnen?
Ivar-Lo sa att en tredjedel i hans historier är upplevt, en tredjedel fantasi och en tredjedel snott. Sen blandar man detta och låter det ligga på komposten en tid. Oftast startar jag en historia med upplevda händelser som jag bygger scener av. Men ganska snart tar figurerna och historien över. Det är bara att hänga med. Min hjärna har ett bra kopplingsschema för associationer, det ena ger det andra. Det finns inget underbarare än när man hittat en fungerande historia. Det är en fantastisk resa.
Hur gick det till när SVT ville göra julkalendern 2001 baserat på dina böcker?
Påsken -99 var jag i Gesundabacken i Dalarna och lärde mina barn åka slalom. Gud – vilket jobb. Nödstoppade liftar och ungar som fastnat i djupsnön långt utanför pisten. Jag pulsade runt i mina slalompjäxor, konkade ungar från skogen ut i backen igen. Letade stavar och skidor. Då ringer mobiltelefonen. Jag svarar svettig och trött. Då är det någon djävel som härmar Mark Levengood. Glad och pigg finlandsvenska. Men det var ingen kompis som var lustig. Det var Mark. Han var programchef på SVT och ville göra julkalender av mina Kasparböcker. Klart övernaturligt. UFO upplevelse. Jag menar – jag sitter i en sunkig lokal i Farsta och skriver. Tunnelbanmans linje 18 skramlar förbi precis utanför de skitiga fönstren. Att skriva är en ensam lek med mycket tvivel. Det är svårt att tro att det är på riktigt. Men mitt bokskrivande har gett ett och annat UFO, samtal. Jag har fått sommarpratat och nu ska Isdraken bli film.
I unga år reste du till Dalarna med din familj om somrarna, hur mycket har det format dig som fiskare?
Mycket. Pappa byggde konstiga båtar som vi fiskade ifrån. Pappa var en bra pedagog på det sätt att han sällan fick fisk medan jag och brorsan lyckades bättre. Vi var ofta ute på Siljan eller uppe vid Ryssån i Dalarna. Men hemma i Solna metade jag också mycket brax och mört i brunsviken.
Jag tänker på Atom-Ragnar, inte bara karaktären i dina böcker utan även det lag du tävlar med i trolling, Team Atom-Ragnar. Finns det någon koppling dem emellan, och hur kom du på Atom-Ragnar?
Atom-Ragnar fanns på riktigt. Det var handlaren i byn där min morfar bodde. Handlaren hette Ragnar Gustavsson och han trodde inte på atomer. Alltså döpte byborna honom till Atom-Ragnar. Morfars hus i byn har jag nu tagit över och jag bor där tre månade om året. Mitt team Atom-Ragnar består av mig, Rolle Olsson, som faktiskt bor i byn och min bror Martin Engström som är fiskerikonsulent på länsstyrelsen i Örebro. Teamet trollar inte så mycket. Huvudsyselsättningen är att tävla i Gålö Öring Cup som är en spinnfisketävling i Stockholms skärgård.
Fisket har vad jag förstår kantat hela ditt liv, hur mycket kan man fiska egentligen och vad är det bästa med fiske?
Fisket har valt mig och inte tvärt om. När de andra pojkarna på Förvaltarvägen i Solna spelade fotboll var jag vid Brunsviken och matade braxarna med bröd. Fiskar fascinerar mig. Jag var i Frankfurt 2004 då jag nominerats till det tyska Deutscher Jugendliteraturpreis. Där fanns en inomhusdamm med några kinesiska karpar – oroligt vackra fiskar. Jag fastnade där, kom bort från alla andra och höll på att missa hela pristillställningen. Men fisken som får mig helt konstig är lax. Sommaren 2008 fiskade jag lax i åtta veckor. Jag drog av en sena från vaden till foten då jag fiskade i Torneälven. Det var bara att åka till Pajala och köpa tejp och lindor. Jag fick fyra laxar på fluga i Torneälven under två veckors fiske. Fantastiskt. Det är laxfiske på riktigt. Kola och sånt är bara på låssas. Det är liksom köpt fiske, köpt upplevelse. I Tornedalen får man jobba. Och den som är värd lax, får lax. Jag gillar det. Fiskeguiden Fredrik ”Frekko” Mickelsson ska ha stort tack för att han visat mig vattnen. Det har gett mig nytändning i laxflugfisket. Foten är fortfarande paj. Den ska magnetröntgas i januari. Tornedalen är ett laxparadis. Lax kan jag fiska hur länge som helst. Nu är säsongen bara åtta veckor så då blir det åtta veckor.
Du har skrivit som journalist om fiske i snart 25 år, börjar det inte bli svårt att hitta nya uppslag till artiklar, nya vinklar o.s.v?
Jag tycker om tre saker. Att fiska. Att skriva. Att fotografera. I 18 år har jag nu enbart levt på det. Det är egentligen ohållbart, men det har som sagt fungerat i 18 år. Att bara skriva fiske skulle inte gå. Det skulle bli trist och i slutändan dåligt. Därför håller jag på med mina barn- och ungdomsböcker. Växelbruk där det ena utvecklar det andra. Troligen har jag blivit en bättre fiskeskrivare för att jag också skriver annat. Sen är det inte så stor skillnad att skriva för barn och för fiskare. Vi fiskare är mycket lekfulla och tror fortfarande att vad som helst kan hända. Bara vi ligger i och jobbar. Äventyret lurar runt hörnet. Storlaxen kanske kom i natt.
När och hur kom du på att skriva din första fiskebok, Längtans öring, 1989?
När jag var kring 22 år blev jag invald i en då mycket exklusiv flugfiskeklubb i Stockholm. Den hette Strömfiskarna, ej att förväxla med Strömstararna. Den här klubben hade inget med Stockholms ström att göra. Utan det var flugfiskare som älskade strömvatten. Medlemsantalet var begränsat till kring 20 gubbar. Det var verkligen gubbar. Jag var yngst i klubben under alla mina 15 år som jag var med. Bland medlemmarna fanns Rolf Smedman, Bengt Öste, Nils Färnström, Wille Utter. Tror du någon lyssnade på mig? Tror du några av dessa fiskemegakändisar var intresserade att höra mina fiskehistorier och äventyr på klubbmötena? Nej, precis. Därför skev jag en bok för att hävda mig. Och nu fick jag berätta mina historier och gubbarna betalade för det – de köpte boken.
Ditt foto är underbart. Jag har läst någonstans att du utbildat dig inom området. Hur mycket är fotot ett intresse i sig?
Allt började med att jag fick en kamera då jag var 16år. Min idol var dansken Jens Ploug Hansen. Hans fiskebilder var otroliga på den tiden. Jag började faktiskt skriva för att sälja fiskebilder. Olof Johansson på Fiskejournalen köpte det första jobbet i början av 80-talet. Johnny Albertsson är en annan fiskeredaktör som betytt mycket för mig. Han har alltid låtit mig göra vilka konstiga historier som helst till Fiske för Alla. Han har nog inte alltid fattat vad jag gjort, men låtit jobbet gå i tidningen för att han vetat att någon där ute gillat och förstått mina konstiga reportage.
Fiskets framtid diskuteras allt mer i pressen vilket är jättebra. Ett hållbart fiske växer som begrepp hos alla. Hur vill du att sportfisket/yrkesfisket skall utformas så att våra barn och barnbarn ska få chansen att uppleva lika underbara stunder som vi har gjort?
Husbehovsfisket, eller Fritidsfisket som det också kallas, borde bort helt. Det är omodernt. Hela allmogefisket är ett stort slöseri. Jag var i Nord Dakota på en märklig fiskeresa. Där fanns det inget allmogefiske. Där fanns bara rent sportfiske. De har ju snott landet av indianerna och gjort lekpark av alltihopa. Jag menar inte att just det är bra. Men där slipper de traditionen vi har att näten ska ut bara för att de ska ut. Det fyller ingen funktion längre. Vi borde ha ett rent kommersiellt fiske. Det vill säga sportfiske och licensierat yrkesfiske. Resurserna kan övervakas. Fiskevård ska inte bedrivas för att några gubbar ska lägga nät. Det är slöseri. Sen kan man ju säga att all miljöförstöring ska upphöra. Inga älvar ska byggas ut, inga växthusgaser i atmosfären och så vidare. Men det där går ju inte att greppa. Men allmoge fisket borde vara en enkel sak att få bort.
Spelar du eller har du spelat något musikinstrument?
Jag älskar gitarrer till den grad att jag borde söka upp en psykolog. Jag kan inte spela så bra. Jag kan en handfull ackord och några pentor. Men det är omöjligt för mig att gå in i en instrumentaffär utan att köpa en gitarr. Jag tror jag har köpt 10 st på fyra år. Vi pratar om 100.000 kronor. Mina barn spelar. De går i musikskolor. Jag är gammal trummis och har faktisk köpt digitaltrummor. Sen har jag byggt en studio för sjukt mycket pengar åt ungarna. Vi spelar lite ihop. Men de tycker jag är för dålig. Ungarna är i alla fall glada för alla gitarrer och förstärkare som regnat ner på dem. Nu senast jag var in på Tyresö musikaffär såg jag en vacker Sunburst Telecaster med rosewood. Men den hänger faktiskt kvar – en stund till. Jag fick aldrig någon gitarr när jag var pojke. Brorsan fick i alla fall en mandolin.
Vad har du för favorit/favoriter när det gäller musik? Och vilken är den bästa låt någonsin gjord enligt dig?
Jag gillar en riktigt tjock kille som heter Poppa Chubby. Han spelar någon sorts New York blues. RL Burnside snurrar också på skivtallriken. Sen har ungarna dragit hem Clutch, ett heavy metal band med fina traditioner där det ligger lite bluesrock och Black Sabbat i botten. Bäste låten någonsin är Bold as Love med Hendrix.
Solen börjar komma upp över trädtopparna och elden falnar. Jag vill slutligen fråga vad du önskar dig inför nästa års fiske?
Oj,Oj,OJ. Jag ska ta PB på lax i Torneälven. Jag har köpt en flugrulle som rymmer 600 meter backing. Det kommer att ske, jag vet det. Inte under 17 kilo. Jag lovar. Ska bara operera tillbaka senorna i foten först. För jag lär få springa.
Tack Mikael Engström. Vi ses säkert vid någon älvstrand till sommaren.
Namn: Mikael Albert Engström
Född: 1961, uppvuxen i Solna
Bor: Farsta söder om Stockholm
Båtar: Beneteau Ombrine 550 WA, Linder Sportsman 435
Fiskehus i Dalarna och Västerbotten
Fiskeböcker:
Längtans öring 1989
Med korpen vid ån 1992
Handbok i lustfiske 1996
Fiska i stan. Ingår i Staden på vattnet, S:t Eriks årsbok 1997
Barn/ungdoms böcker:
Kaspar, Atom-Ragnar och gäddkungen 1997
Kaspar, Atom-Ragnar och snömannen1998
Kaspar, Atom-Ragnar och mordbrännaren 1999
Bildebok; Kaspar och snömannen 2001
Dogge, 2001
Kaspar och båtsnurran 2003
Satans tjuv, 2003
Isdraken, 2007
Skrivarmeriter:
Hans Lidmanpriset 1989. Fick 1991 priset för bästa socialreportage av tidningen Folket i Bild. Fick 2005 och 2007 det Nederlänska priset Zilveren Zoen för böckerna Dogge och Satans Tjuv. Nominerad 2004 till det tyska Deutscher Jugendliteraturpreis. Nominerad till Augustpriset 2001 och 2007. Julkalendern i SVT 2001. Svensk Biblioteksförenings Nils Holgersson-plakett för Isdraken2008. Böckerna är översatta till elva språk.