När Gud kom till Grong.

Det var i säsongens elfte timme som eggande rykten om laxuppgång nådde mina öron. Med stor övertygelse förklarade jag för min chef att jag måste få ledigt några dagar. Hon undrade naturligtvis vad det handlade om men jag sa bara att det var av yttersta vikt.
Motvilligt lät hon sig gå med på mina krav. Hon är en mycket klok och rättvis chef, vilket jag beundrar henne mycket för. Likt en kalv på grönbete skyndade jag vidare för att packa. Hemma har jag alltid en panikpackning redo, ut ifall en nödutryckning skulle bli nödvändig. Tre dagar var allt som återstod av årets laxfiske.

Jag hade redan fiskat i 10 veckor men det kunde inte hjälpas, fisket var i våld. Från Östersund var det 25 mils rattande innan jag skulle nå den pittoreska orten Grong i Mellannorge, en plats som var vackert belägen vid den klassiska laxälven Namsen. Jag log inget under hela färden, ni förstår, det här är allvarliga saker.
Under resans gång passade jag på att ringa till Vaerems gård för att boka en parkeringsplats med en nödvändig el-stolpe.
Vyerna som passerade var så mäktiga att den slingriga vägen blev än mer krokig. Som genom ett mirakel lyckades jag lämna kölen mellan Norge och Sverige bakom mig. Då slog det mig att jag inte hade några norska pengar.
Hoppas bara att bankomaten var öppen i köpcentrumet i Grong. Jag höll tummarna, tog fram alla mina hartassar, polerade hästskorna och rabblade lyckobringande ramsor så fort jag bara kunde.
Med skrikande bromsar svängde jag in på parkeringen vid köpcentrat för att mötas av en öppen pengamaskin. När kortet ljudligt drogs in i automaten skrattade jag högt på portugisiska. En innerlig känsla av lycka omfamnade mig, så hårt att en vild krigsdans blev min enda utväg. Med tummarna nedstoppade i fickorna lät jag benen agera fritt. Det finns kanske en Gud i alla fall?

En kall öl.

Jag trixade in bussen på den plats jag alltid hade haft på campingen vid Vaerem gård och upptäckte till min glädje att mina gamla polare från Uppsala hade parkerat bredvid.
Efter en snabbvisit hos dem, i ett djärvt försök att få veta vara laxarna stod, insåg jag att deras rökridåer var allt för tjocka.
Plötsligt durrade det till i kylskåpet. En kall pilsner skulle inte sitta fel. Spön, rullar, linor, tafsar och kläder fick vackert vänta på sin tur. Det var precis då som allt hände.

Ljusskenet.

Ett ljus jag aldrig tidigare skådat trängde in genom bussens öppna dörr. Naturligtvis blev jag förskräckt och det var inte långt ifrån att jag knäade inför det kraftiga skenet.
Jag försökte att skyla ögonen så gott det gick, men ljuset var för knivskarpt och genomträngande.
Överrumplad av det skedda hörde jag en grov mansröst mullra någonstans i skenets centrum.
-Är det du som är Petri? Med stammande röst klämde jag fram ett jakade svar fyllt av ängslan.
- Dricker du öl? dundrade rösten. Sluta med det! sa rösten så högt att bussen skakade.
Jag lyckades mobilisera en liten gnutta mod som dock räckte för att försiktigt våga fråga.
- Är du Gud? Jag ångrade mig direkt och tittade ner i marken.
Det blev tyst ett längre tag men sedan sa rösten.
- Nej, jag är en påskkärring som har flugit vilse. Det är klart att jag är Gud, röt rösten åt mig som om jag vore mindre bemedlad.
- Förlåt, sa jag medan jag fortsatte att titta ner i marken. Även om Gud skrämde mig en aning, och verkligen inkräktade i min personliga sfär, log jag milt åt den klockrena ironin.
- Vill du Petri fånga en lax? Rösten hade nu mjuknat betydligt och lät mer nyfiken.
Svaret var så enkelt och så entydigt att misstankar växte inom mig angående frågans innebörd.
Fast å andra sidan, man lever bara en gång, kom igen nu Petri.
- Jag vill! jag vill! jag vill! skrek jag till slut. Min rädsla var som bortblåst. Innan jag hann tjata alltför länge avbröt mig Gud.

Hemligheten.

- Så här ligger det till med den saken. Laxen hugger på din fluga för att
Lika plötsligt som skenet dök upp försvann det, rösten likaså och kvar blev bara jag.
Violetta punkter flög omkring som en flock sidensvansar på näthinnan. Det var precis som när jag var liten och inte kunde låta bli att stirra rakt in i mammas tända sollampa. Lika tvångsmässigt som att slicka på lyktstolpen en smällkall januarikväll när man var ensam ute och långt hemifrån.
-Hallå Gud, vart tog du vägen? Varför hugger laxen? Med ostadiga ben klev jag ut ur bussen och tittade mig snabbt omkring efter Gud. Han skulle precis berätta hemligheten, en av världens bäst bevarade hemligheter, varför laxen hugger på flugan.
Jag gick bort till gubbarna från Uppsala, fortfarande med ölburken i näven och frågade.
-Ni såg möjligen inte var Gud tog vägen, det var så att han skulle precis berätta varför laxen hugger på våra flugor. Deras blickar förändrades i en hast, plirigheten och leendena var som bortblåsta.
-Hörru grabben! Det är nog bäst att du går och lägger dig och drick inga fler öl.
Det blev ingen lax den här gången heller. Men vad var det Gud ville säga?

- Petri Liljeroos -