Mina ögon sved av trötthet när jag satt på trappan och samlade kraft för att klä av mig vadarkläderna. Jag var dyblöt ända in på skinnet efter en allt för vådlig manöver i sökandet efter fisken. Förblindad av laxfeber drevs jag allt längre och djupare ut, siluetter av enorma ryggfenor hade förtrollat mig. När sans och vett var som bortblåst kunde det bara sluta på ett sätt. Den lilla ekorrungen som bodde runt huset och ibland i huset tittade på mig från en trygg tallegren. Du har tur som inte drabbas av laxfeber, tänkte jag medan mina stela fingrar bökade med snörena på vadarkängorna. Långt bort, på andra sidan älven hördes renens klocka, ett orytmiskt klämtande varje gång den rörde på sig. Doften från de nytjärade båtarna fick mig att stanna upp, minnen från skärgården blixtrade till samtidigt som bilder av sneda båthus målades upp i mitt inre. Patrullerandes på låg höjd väckte strandpiparen mig ur min korta drömslummer och jag befann mig dyblöt på trappan igen. Vänsterfoten satt obönhörligen fast, den nu genomvåta strumpan var som fastklistrad i neoprensockan som inte ville släppa taget. Hur jag än böjde mig eller vred på mig smög sig sendragen fram likt illbattingar. Dropparna som rann från pannan var ej längre älvens vatten utan mitt eget svett. Tankarna om vad jag höll på med växte inom mig tills jag i ögonvrån såg något silvrigt, något trolskt blänka i gräset. Min argsinta maktlöshet byttes i bråkdelen av en sekund ut mot en översköljande värme.
Jag hörde åter lappugglans ungar skria från tallen där de satt som yviga bollar och framhävde sin omättliga hunger. Jag hörde sorkarnas pip under verandan och jag såg den underbara forsen igen. Pulsen som stegrats i och med brottningsmatchen med den allt för greppvänliga sockan sjönk stadigt. På nytt andades jag in den klara morgonluften.

När tvivlet kliar
Hur många är inte gångerna då tvivlet gett sig på laxfiskaren, en inre röst som blivit starkare för var dag utan fångst. Får fiskevännerna lax men inte du blir tvivlet ersatt av ett mer konstaterande tankesätt, du duger inte till. Klarar man sig igenom dessa stunder av rådlöshet och ibland krisartade situationer växer man som fiskare och antagligen även som människa. Nästan utan ansträngning kom så vänsterfoten upp ur vadarbyxan, släppt ur sitt järngrepp. Blöta avtryck av fötter sög sig in i verandavirket, en bredbent gång var lätt att tyda. På uppfarten, vid öppningen av gärdesgården sprätte sädesärlan med korta luftskutt och fångade alla sorters flygfän. Stjärten vippade outtröttligt upp och ner. Medan jag korsade gårdsplanen på väg mot bastun sneglade jag ånyo i det decimeterlånga frodiga gräset, det som blänkte så eggande fick mig att sänka farten för en sekund. När jag tände på näverdusken under de tunna vedpinnarna kröp en stor alvivel förbi mitt knä.
-Hörru du, sa jag, strax blir det varmt som tusan här så det är nog bäst du hittar en snar väg ut.
Det doftade härligt när röken smet ut genom den öppna luckan. Knastret från det brinnande björknävret blev allt intensivare, jag stängde luckan och fyllde vatten i värmaren som hängde längs kaminens sida.

Magiska vyer
Jag hejdade mig en stund och spejade ut mot horisonten. Magiska blå toner i harmoni med brandgula himlastråk letade fram ödmjukheten hos såväl ung som gammal. Bruset från forsen ändrade ständigt karaktär och lyssnade man bara länge nog framträdde strofer ur det förflutna. Mörka dalar och vitskummande toppar bjöd upp till dans. Detta vandrande vatten sökte sig virvlandes ner mot Bottenviken, en del av ett kretslopp vi måste värna om. Nu var det något i ögonvrån igen som blänkte till, jag log instinktivt. Jag hade visst inte tittat mig riktigt mätt än? Ur skorstenen bolmade röken som en slöja kring de dallrande luftmassorna, elden hur viktig har inte den varit för människan, tänkte jag.

Heta stenar
Det fräste hett från stenarna när skopan öste hårt ur baljan. Väggarna som mörknat genom årens lopp av sot och rök gav en autentisk bild av gårdagens bastubad, den jag känner till från min barndom.
Tröttheten hade motats bort av lusten till detta njutningens tempel. Väckande kallt, var vattnet som släckte branden i min kropp. Friskt vatten, jag kunde inte må bättre.

Silverskimmer
Jag stod bredvid den silvriga livlösa kropp som fångat mitt intresse så under dygnets tidigaste timmar. Dess ögon hade blivit allt mer simmiga vilket fick en sorgsen stråkes ljud att vibrera i mitt medvetande. En dagslända landade mjukt på min arm och slog ihop sina vingar för en kort paus innan den försvann mot svärmande mål. Med handen tog jag ett stadigt grepp om fiskens stjärt och vägde den uppburen av armen, runt 5 kilo gissade jag. Det var inte den största av laxar men den var min och den var lika blank som en estradstjärnas morgonrock.
Solens strålar nådde nu över gran och tall, natten var förbi och in seglade morgonen för att värma upp frusna själar. Flugan som lyckades överlista min lax låg säkert nerbäddad i asken. Jag mindes varje bindvarv vid städet när jag låg i sovsäcken, letandes efter sömnen. Som jag bara en timme sedan visste var den höll hus. Allt mer diffust sågs flugan i änden på tafsen, kastandes från sida till sida. Det svarta mjuka rävhåret reagerade ögonblickligen på strömmens oförutsägbara rytm. Simmandes omkring tillsammans med laxarna försvann jag sakteliga in i drömvärlden.

-Petri Liljeroos-