Världens längsta kast

Det brummade högt om de 66 hästarna som huserade i motorn bak på husbussen. En VW transporter -84 ombyggd för campingändamål. Den röda lacken hade sedan länge tappat sin forna lyster, en rubbing borde göras ettdera året. Luleå hade passerats mitt på dagen och Pajala under eftermiddagen. Det kändes högt, en svindlande känsla omslöt oss där längst fram i bussen. Med ögon stora som pingisbollar kunde våra sinnen knappt få nog av all prakt som intogs via den insektsdraperade framrutan.

Polarullen lyser vit

Länge satt jag och Kent tysta då ord var överflödiga innan han slutligen utbrast.
– Det där är polarull, pekfingret riktades snett ner mot diket. Någonting lös overkligt vitt längs vägrenen, runda och fluffiga som marshmallows svajade de på smala stjälkar i vinden.
– Och där, ser du vad hjortron det finns på myren, det kryllar ju av dem. Kent tryckte sin
näsa mot sidorutan och naglade fast blicken på detta guld som bara väntade på att bli plockat.
Ja just det, myggen och knotten som fanns här i mer än överflöd. Kanske hade de ett finger med i spelet, fast vi borde nog plocka dem trots allt, resonerade Kent.
Vi befann oss åkandes längs Könkämäälven på den finska sidan, någon svensk väg fanns inte
här uppe strax norr om Karesuando.
Vårt mål för dagsetappen var Kilpisjärvi och sedan under natten hade vi för avsikt att ta oss till treriksröset med den medhavda båten.
En dröm var snart på väg att uppfyllas, det pirrade i hela själen när tankarna berörde verkligheten och ej längre bara fantasin. Kartan som inhandlats inför äventyret var redan hårt tummad kring området där de tre länderna möts.
Vi parkerade utanför hotellet och klev knäsvaga ut ur bussen då nordkalottens friska luft gjorde oss stadsbor en aning yra. Vackrare kunde det inte bli.
När flickan i receptionen mötte oss med
– Terve, blev jag plötsligt varse om att min sedan länge bortglömda finska var tvungen att dammas av i en hast. Stammande försökte jag mig på några ord, flickan log länge artigt innan hon sa.
– Do you speak english?
– Oh yes, yes thank you, lättad av att få fortsätta konversationen på engelska kände jag hur kinderna blossade, vilket flickan också upptäckt, hon log nu ännu mer mot mig.
Vi fick några tips om var vi kunde sjösätta vår båt och nöjde oss med det, vi tackade henne för den perfekta servicen och lämnade hotellet nynnandes på glada melodier från förr.

Se upp när jag backar

Eftersom båten, en Päijän vene mod. 470 enbart väger runt 90 kg gick sjösättningen relativt enkelt. Backandet med släpet gick dock inte lika problemfritt. Låt oss säga att jag bjöd den publik beståendes av några bybor på en mycket angenäm stund. Hur jag än rattade blev det fel, jag såg att Kent tog några steg bort, som för att visa att han tog avstånd från denna farsliknande situation.
Nåja, båten kom ner i vattnet och allt som egentligen hände var att mitt anseende som bilförare blev naggat i kanten, om än rejält.
Efter att ha hittat en fin plats att parkera ekipaget på intogs en magnifik måltid beståendes av makaroner och köttbullar. Slevarna gick som lärkvingar och tömde faten i en rasande fart, Carl-Jan Granqvist hade säkerligen svimmat om han behövt bevittna vårt bordsskick.

Mot röset

Två pannor kaffe senare lastades ryggsäckar och spön ner i båten. Motorn startade på första draget och snart klöv vi Kilpisjärvis blanka spegel med stäven. Vattnet i sjön var makalöst klart, det var svårt att avgöra hur djup det var, allt kändes så nära. Väl framme i den vik där turistbåten angör sin brygga drog vi upp båten på land och krängde på oss ryggsäckarna. Det samiska sommarvistet Koltaluokta på andra sidan såg övergivet ut. Inga hundar som skällde åt allt eller inget. Vi verkade vara ensamma här, det var det som var meningen.
Ett stråk med fjällgäss trumpetade högt ovanför i ett gränslöst nattsuddande. Det syntes på den upptrampade stigen, eller rättare sagt gångvägen mot röset att besöksantalet var stort. Det luktade starkt av beckolja överallt, ja det var vi själva som efter bara några minuter i panik smort in oss i denna manliga brunkräm. Det fungerade utmärkt och vi blev lämnade i fred.
Fjällsidorna dånade elegant i rött. Målade med midnattssolens pensel lämnade de ingen oberörd. Stegen var lätta där vi gick på Sveriges absoluta topp, fjällets olika dofter gick att upptäcka även om ridån av tjära var tjock. En fjällrävs ekande rop välkomnade oss samtidigt som den gula cementklumpen stod där, naken och onaturlig men ändå så mäktig. Vi som hade väntat så länge på detta ögonblick och nu stod vi där, kisandes mellan några knotiga björkar. Sjön låg alldeles blank och speglade villigt fjället Paras omisskänneliga kontur. Upplevelsen växte hela tiden och började snart anta något som kan liknas vid en religiös förnimmelse.
Med darrande händer satte jag ihop mitt spö, ett RPL+ 10’ klass 4. Nu skulle det ske, superkastet. Hela idén var att kasta från ett land, låta flugan passera ett annat land för att slutligen landa i ett tredje land. Håll med om att det låter som ett superkast, och det är det också, mitt bästa kast någonsin. Jag vill också poängtera att flugan, en Black gnat stl. 14 hade sin krok avknipsad. Om det ändå räknas som tjuvfiske får jag väl stå mitt kast.

-Petri Liljeroos-