Foto: Kjell Westerberg
Hej Gunnar och välkommen till lägerelden.
Hej, kul att vara här.
Jag tänkte börja med att fråga om Westrinveckan i Tjuonajokk, hur var årets upplaga?
Årets begivenhet var som vanligt en trevlig, avslappnande och skön företeelse. Vilken Westrinvecka i ordningen det är har jag glömt, bara att vi började 1994, vilken var en foto- och flugfisketräff tillsammans med fotografen Leif Milling och jag i Tjuonajokk. Nästa års Westrinvecka (2009) var fullbokad (max 12 personer) redan i oktober 2007?! Här får man dock räkna med att någon/nga får förhinder. Intentionerna med Westrinveckorna bygger inte på någon kursverksamhet i den mer gängse bemärkelsen. Här gäller humanism ut i fingerspetsarna och ingenting annat, att få flugfiska i en fortfarande outbyggd älv tillsammans med goda vänner, koka sitt kaffe vid stranden och njuta stunder av ett harrfiske i absolut världsklass. Svårare än så har det inte varit, en enkel kompott utan vidare krusiduller.
När du tänker tillbaka på ditt liv som fiskare, hur långt tillbaka minns du?
Det är en vanligt förekommande fråga detta, hur jag kan minnas så mycket från förr. Jag vet sedan ungdomsåren att jag har burit på en minnenas hästskalle. Det fanns lärare på gymnasiet som undrade hur jag kunde minnas rent bagatellartade företeelser. Mitt fotografiska minne har alltid varit till stor hjälp. Jag minns inte enbart min egen barndom, jag minns delar av min morfars och mormors ungdom också, som de hade berättat för mig, människor födda i slutet av 1800-talet. Jag har starka, och näst intill intakta, minnen från 1953 (7 år) och framåt. Minnena från de totalt danande bäckmetaråren i Bäverån i norra Jämtland sitter som en smäck under pannbenet, likaså vardagslivet och naturligtvis det första björnmötet (12 år).
När och hur visste du att fisket betydde mer för dig, t ex att du började skriva om det?
Min första artikel skrev jag redan 1970, efter en tuff fiskevecka tillsammans med kusin Lars Espmark. Vi gick från Lakavattnet i Jämtland, mot Skalfjället, upp och förbi Lillskalet, för att därefter bl a fiska i Skalfjällstjärnarna, Paratjärnarna etc. Enbart vandringen var mer än fem mil, en tunggungvandring över de jävligaste av surmyrar. Frågan är förmodligen mer komplicerad än så. Varför börjar man över huvud taget skriva artiklar och sedermera även böcker? Jag har analyserat frågan in absurdum. När jag var 30 år, avled vår meste fiskeförfattare Hans Lidman, året var 1976 och jag befann mig mitt i livet. Plötsligt försvann själva grogrunden för fortsatta skönlitterära fiske- och vildmarksböcker. Kanske var det det lidmanska arvet jag försökte att greppa?
Om du inte valt flugspöet som taktpinne i livet, vad kan du tänka dig att du gjort då?
Jag har idag svårt att tänka mig en annan taktpinne än ett svajande flugspö. Jag utbildade mig till mellanstadielärare och jobbade med det mellan åren 1972-1993. Då var pekpinnen min taktpinne. Lärare var ett kanonjobb och alla mina klasser var helt underbara. Semestern var inte heller dum, eftersom vi på den tiden hade minst 10 veckor, värdefull tid för mig som sportfiskare. 1977 kom jag in på medicin, både i Umeå och Stockholm. Nu skulle tydligen skalpellen bli min taktpinne. Efter en del funderingar så blev jag trots allt kvar bakom katedern. Tanken fanns där, trots att jag hade sökt utbildningen, att läkarjobbet förmodligen skulle spoliera mitt framtida fiske. Så här, många år efteråt, känns det faktiskt så att förnuftet, för en gångs skull, kom segrande ur tankarnas kamp.
Hur ser det ut på bokfronten, lurar det någon ny bok i faggorna?
Jo, det är nått som lurar, men riktigt vad vete sjutton. Efter 13 böcker, snart 1000 fackartiklar, 700 krönikor i dagspress mm, är det inte så lätt att känna sig motiverad att skriva en ny bok. Det finns dock två böcker som jag skulle vilja skriva, en om den irrationella rödingen, en krabat jag brukar kalla "fjällets Greta Garbo". Den andra boken är en mer faktainriktad bok om älvräddaråren 1976-86. Kampen om Råneälven gav genljud i hela landet.
Fiskeromantik eller faktaböcker?
Absolut fiskeromantik, eller bättre kanske en mer skönlitterär fiskebok med romantiska ramar. Mina egna böcker brukar bli en något förvirrad kompott av skönlitterära stråk med strössel av faktakorn. Det finns recensenter i det här landet som fortfarande (?) tar sig för pannan när någon fiskeskribent, eller författare i genren, försöker att vara skönlitterär? Fisketext är och förblir - hos en del inkrökta - en del av faktapressen, oberoende vad författaren själv känner, eller har presterat. Jag vet vad jag pratar om, jag är drabbad.
Spelar du nått instrument, eller har du spelat?
Yes, både piano och gitarr. Gitarren var mitt huvudinstrument som lärare. Då blev det Dan Andersson så det dånade om cementväggarna på plugget. Tyvärr har jag brutit för många fingrar genom alla vildmarksåren för att virtuosen i mig skulle ha fått fullt svängrum.
Favoritlåt som hängt med genom tiderna?
Min musiksmak ligger definitivt på bluesen. Jag gillar Elvis också. Favoritband har alltid varit The Rolling Stones och trubaduren är fortfarande Bob Dylan. En favoritlåt är utan tvekan den otroligt tunga blueslåten Red House, och ingen gör den som mäster Jimi Hendrix. När jag lyssnar på den låten, gärna från min gamla venylplatta, kommer hela sextiotalet galopperande över dåtidens jämtländska trakter.
Slutligen, hur ser en Westrinvecka ut som inte spenderas i natursköna Tjuonajokk?
I korta svängar har alltid gällt att fiska mycket och sent till morgontimmarna, därefter sova i tältet halva dagen. Det har funnits en otrolig massa Westrinveckor, om man säger så, och processen fortsätter. En klassisk sådan kan vara resorna till Sandåslandet norr om Kiruna. Man packar bilen och drar med en polare till Kiruna, bromsar in utanför Konsum i stan och handlar en låda med förnödenheter för att slutligen bromsa in på flygstationen. Dagarna på fjället brukar avslutas med en tretimmars fiskmiddag, innan polarn och jag dockar in i sovsäckarna. Vandrar vi in till fiskeplatserna blir det mest nudlar och makaroner. Det är på vandrarresorna det blir fiskdiet, om fiskelyckan ha stått oss bi.
Tack Gunnar, har du nått mer så passar det utmärkt här.
Inget mer än att jag fortfarande anser att en sportfiskares viktigaste uppgift är att värna om våra fortfarande orörda älvar. Naturen är ett njutningens tempel och inte en roffares marknad.
Hej Gunnar.