Tornedalen, den 18:e augusti 2007.

Med tunga steg försvann en gestalt in i de skyddande skuggorna bland träden. Hans tankar malde om och om igen ordet liebling. Tårarna rann längs kinderna och saliven fräste ur munnen då han började förstå vad som hänt denna sena höstkväll i Ylikoski. Varje gång käkmusklerna spändes dök ådrorna fram i tinningen. Blåskimriga maskar som ålade sig över pannan. Amalgamet smakade som kallt och smutsigt stål i munnen. Lukten av den adrenalinfyllda andedräkten kramade fram ett illamående. Spänningen längst ner i magen blev hela tiden mer påtaglig, magsäckens innehåll ville ut.

Hans röst viskade ordet liebling, allt medan han trängde sig djupare in i tallheden intill riksväg 99. Marken var blöt efter kvällens ihärdiga regn, hala rötter gömde sig lömskt i mörkret. På himlen jagade svarta moln varandra i en kuslig lek, endast korta stunder fick han ledljus av den rådande fullmånen. De italienska lågskorna han köpt för tre år sedan på en nöjesresa till Neapel skavde vid hälen, vätan hade fått det fina kalvskinnet att mjukna. Den perfekta passformen han betalat en löjlig summa pengar för tappade sakta sin förnämlighet. Förbryllad över skavsårets tydlighet tänkte han. Det vore som att ta fram den största slev man ägde. Fylla den med kallrökt renkött samt en liten grön ärta. Sedan tvinga in allt i munnen och till sin förvåning bara känna smaken av ärtan. Hur kunde han över huvud taget känna skavsåret eller var det som med tabasco, en liten droppe tog över allt?

Längs vänsterarmen fanns en gapande reva på den överrock han så omsorgsfullt valt ut för kvällens festligheter. Han hade varit borta från hembyn i över två årtionden och ville visa hur bra det gått för honom sedan han under vredesmod flyttat söderut som tonåring. Utefter springan på det ljusbruna rocktyget hade kanterna färgats mörka av blod som sakta levrade sig. Varje gång han stannade upp för att bestämma sin position höll han vänsterarmen mot kroppen för att döva smärtan.

Han upprepade ordet liebling samtidigt som blicken sökte sig upp mot himlen.

Den vänstra foten slant plötsligt till när mossan han stod på släppte sitt tag om en sten. Vacklandes försökte han hitta balansen igen men de utmattade benen förmådde inte att reagera snabbt nog. Handlöst började han falla utför en sluttning som skogsbolaget avverkat tre år tidigare. Första stöten tog han med den värkande vänsterarmen. En omänsklig smärta spred sig sekundsnabbt i hans slitna kropp och gav upphov till ett kort men ändå högt skrik. Med all sin kraft hade han försökt att stoppa skriet, men smärtan var för stor.

Efter att ha landat på vänster sida slungades han upp i luften igen. Marken försvann snabbt ifrån honom och han förstod det så väl, nästa träff kommer att kännas mycket mer.

Högerarmen sträcktes ut i ett försök att stoppa den rotering hans kropp befann sig i. Med blicken sökte han desperat efter referenspunkter men det var alldeles för mörkt. Spännet på rockens bälte ven i luften när det snurrade runt hans skepnad likt en satellit på en halvmeters avstånd. Precis som en släggkastares redskap samlade den kraft i rotationen för att antingen släppas fri och beskriva en ballistisk rörelse från cirkelns mitt eller bara dö ut till ingen nytta.

Innan den sargade kroppen återigen träffade den kalhuggna marken upprepade han ordet liebling.

Nu blev smällen som väntat ännu hårdare men turligt nog var det högersidan som landade mot en hög av ris – kvarlämnat av skogshuggarna. Hans fingrar på högerhanden letade efter någonting att greppa. Små nakna fingrar, snarlika tentaklerna på en bläckfisk undersökte blixtsnabbt bråtet som passerade. Där, en stadig gren i rishögen hade letat sig in i hans hand. Med all kraft slöt han fingrarna runt den hala grenen och lyckades stoppa upp fallet så pass mycket att han fortsatte glidandes på sida över de unga tallplantorna. Farten verkade aldrig avta hur han än spjärnade med skorna mot marken. Grus, sand och mossa sprutade som en svans efter den mänskliga släden som for utför hygget med otyglad energi. Ett krasande ljud ilade genom hans kropp när det högra knäet slog våldsamt emot en stubbe. Fallet hejdades ögonblickligen och allt var tyst igen.

Flera minuter låg han blick stilla. Bröstet hävde sig i snabba rörelser för att få ner luft i lungorna. Knäet på höger sida smärtade enormt men han lyckades manipulera sin hjärna att inte notera det, inte nu i alla fall. På himlen fortsatte molnen sitt mörka spel tills ett hål växte sig större och släppte fram ett knivskarpt månljus. Det sved till i ögonen när pupillerna reagerade för den snabba förändringen i ljusstyrka. Reflexmässigt blundade han hårt och lösgjorde de violetta punkterna ur sina källarhålor. Som berusade sidensvansar attackerade de näthinnan och förintade allt mörkerseende. Om vartannat fladdrade fenomenen förbi violetta, purpurtonade, krombelagda, guldförgyllda… guld-förgyllda?

Då slog det honom, guldsmycket som låg i rockens högra ficka, tänk om han tappat det? Försiktigt lirkade han in handen i den blöta och trassliga fickan, efter en stund av panik kände han kedjan med fingertopparna. Det spred sig en ro över hans anlete, nästan så ett leende kunde skönjas.

Inte så långt bort hördes hundskall, fortfarande yr av fallet förstod han att flykten måste fortsätta omedelbart. Han rullade runt på höger sida, fällde sin kropp ut från sluttningen och tog tyngdlagen till hjälp att resa sig. De skarpa hundskallen lät närmare för varje sekund.

Varför blev det så här? Hans tankar kretsade kring den olyckliga minut som föranlett hela detta missförstånd.

Tidigare på kvällen hade han befunnit sig på den stora släktträffen i Rajakoski, den by han föddes i för 43 år sedan. Fyrtiotre långa år sedan, tanken gav upphov till en svindlande känsla. Var det över 30 år sedan han snodde farsans bil och körde genom Pajala tills polisen prejade honom av vägen? Händelsen resulterade i några röda ränder på ryggen, under polisens goda översyn. Polismännen tyckte straffet fadern både utkrävt och uträttat var i proportion till brottet och ordningsmakten hade inget mer att tillägga. Att skriva rapporter och föra ärenden vidare var det föreskrivna tillvägagångssättet. Men ofta sköttes straffläggandet direkt och inom familjen eller i dess åsyn.

Ett stort tält hade rests på ängen där långborden stod på rad.
Älgkött i alla dess former fanns upplagt överflöd. Likaså spriten som nu för tiden hade finsk etikett Dunkarnas tid blev historia när Finland radikalt sänkte skatten på sprit. De musikaliskt bevandrade i släkten stod som vanligt och spelade, de varvade gamla finska melodier med mer modern rockmusik från den engelsktalande delen av världen. En försmak av Thin Lizzy lös igenom under kvällen. Tommys far var byns äldste och satt närmast den scen som var uppbyggd av otaliga SJ-pallar. Det skålades för alla tänkbara anledningar, duktiga älghundar, döda sedan länge var inte glömda utan fick nu deras rättmätiga skålar.

Rajakoski ligger i östra Norrbotten 35km nordöst om Pajala, ett område som är utsträckt intill Finland med älven som en naturlig gräns. Här pratar man både svenska och finska samt deras eget meänkieli, som lite förenklat är en slags blandning av de två språken.

Lukten av våta björkblad var tydlig när Tommy Kiviniemi stannade för att lyssna efter de förföljande hundarna. Hans enda chans var att nå till Rajajoki och genom att gå i bäcken förvirra hundarnas luktkorn. Han hade sett det förr i gamla westernfilmer.

Med kroppen neråtböjd tog han några kraftiga andetag innan han halvspringande fortsatte rakt mot bäcken. Det var kanske bara en kilometer kvar, terrängen bestod mestadels av hed- och myrmark. Blodet som sakta rann ner längs vänsterarmen var varmt och ingav på något märkligt sätt en trygghet, som värmen från hans mors famn under uppväxten. Det var nästan vindstilla vilket var mer till hans fördel än förföljarnas, helst hade han haft vinden i ryggen. Knäet som slog emot stubben hade nu börjat värka allt mer men adrenalinet dämpade effektivt de värsta smärtorna, bara han nådde fram till bäcken.

En av hundförarna, Tommys kusin Pekka hade kostymen fortfarande på sig men lyckats trampa ner fötterna jaktstövlarna samtidigt som han hämtat sin Izza, en jämthundstik ur bilskuffen.
Hon hade aldrig jagat människor förut och reagerade lite oförstående på Pekkas hårda uppmaningar. Argsint skrek han åt hunden både på finska och svenska, Izza blev bara mer och mer bekymrad av husses märkliga budskap.

Pauserna blev fler och tätare för Tommy men nu var det inte långt kvar. Hundarnas skall borde vara gott 300 meter bakom, han började känna ett visst hopp växa inom sig.

Likgiltiga inför naturen forcerade byns mest manliga karlar efter den flyende mannen, svordomar på finska avlöste varandra. Izza som nu inte förstod vad jakten handlade om svängde om tvärt med ett ylande läte. Pekkas humör var rågat när han riktade en hård spark mot sin älskade hund. Nokia-stöveln träffade hunden mitt på sidan samtidigt som Pekka skrek
  – Din jävla hynda.
Izza låg dyblöt i mossen, tittandes med oförstående ögon på sin ägare. Sparken hade krossat flera av hennes revben varav ett punkterat den högra lungan.
Pekka vrålade av vredesmod när han såg sin hund sluta andas.
  – Det är ditt fel din jävel Satanan vittu jag ska döda dig Tommy.

Sin sorg över hundens död kapslade Pekka in i känslovalvet på brukligt tornedalsmanér.

Tommy hade nått fram till bäcken, hans blick lös av hopp när han la sig försiktigt i vattnet utan att reagera för kylan. Hans kropp värkte alldeles för mycket. Genom att blöta sig helt skulle han anta bäckens dofter, det var i alla fall hans mening.

Frågan om hur detta kunde ha hänt klämtade i hans medvetande innan han segade sig upp för att fortsätta sin flykt nedströms.

Hans tankar var i Hälsingland, där hemma, där han bodde. Han längtade dit.

Hudiksvall, den 10:e juni 1981.

Det var 1981 då Tommy, blott en 17 årig yngling stod på perrongen i Hudiksvall. I handen hade han en sportväska med de få tillhörigheter han lyckats packa ner innan fadern skulle komma hem efter arbetet.

Det var här i den lilla staden vid havet han hade tänkt sig att stanna ett tag. Han hade en kompis, Niklas, som bodde här. De hade träffats på Pajala marknad när Niklas varit uppe på släktbesök för några somrar sedan. Fyllan hade varit total den kvällen och när Tommy vaknat upp i ett lerigt dike hade Niklas legat där bredvid honom. De fann någon slags gemenskap där i leran och började prata. En människa utifrån var mycket lättare att öppna sig för än de andra killarna i klassen, det var inte så att man pratade om känslor med dem precis. Niklas och Tommy hade suttit vid älvstranden hela dagen och pratat om livet, fiske och kärleken. För första gången hade Tommy berättat för någon om hur jobbigt han tyckte att det var att bo här uppe och hur knepig hans pappa kunde vara ibland. Niklas hade förstått honom så bra, trots att hans lyckliga familj verkade vara helt utan problem. De bodde ute på landet, fyra mil från närmsta stad och hade både kor och hästar. Niklas trivdes bra med sina föräldrar, men ville nog flytta in till stan när gymnasiet började.
  - Hemma är det mest mörkt och tyst hela tiden, sa Tommy. Mamma pratar inte mycket och pappa han säger väl inte många ord i onödan han heller. Det är liksom så här uppe, det är onödigt att slösa med ord.
  - Ja, man pratar väl inte överdrivet mycket i byn hemma heller. Men mest av allt så ska man inte synas och märkas, man ska inte vara annorlunda. Går du på ICA med fel kläder så kan du ge dig fan på att halva byn vet om det sen. Det är så sjukt.
  - Men så är det ju här också, alla vet ju för fasen allt om en. När jag kommer hem senare idag, vet pappa redan att jag vaknade i diket vid mataffären. Och bredvid en sörlänning också.
  - Fast det är klart, om någon har det för djävligt så får den ju för det mesta hjälp av någon granne eller så i alla fall. Om man inte blir helt utdömd förstås.
  - Alltså jag måste nog gå hem nu, suckade Tommy, när timmarna utan mat började göra sig påminda i magen, bakfyllan skulle nog släppa med hjälp av mammas palt.

När Niklas kommit hem till byn i södra Norrland satte han sig för första gången i sitt liv ner och skrev ett brev, ett brev som efter någon dag damp ner i Tommys brevlåda och sedan dess hade de brevväxlat. Breven hade rört sig om allt möjligt, men mest kanske om fiske. De delade ett brinnande intresse för flugfiske och sände allt som oftast nya vackra små skapelser i form av glittrande flugor till varandra.

Det hade känts helt naturligt att det var Niklas som Tommy skulle vända sig till när han hade bestämt sig för att dra från Pajala. Tommy hade ringt några dagar innan han gav sig av. Niklas, som flyttat in till stan, blev eld och lågor.
  - När kommer du?
  - Jag måste ordna en del saker med farsan först. Det är ett helvete här hemma nu, jag förstår inte varför han är så här.
  - Kom när du vill, vi ska ha skitkul när du kommer hit i alla fall.

Nu stod han här på perrongen i den lilla staden och blickade ut över ett hav han inte var van att se. Det hade endast gått två dagar efter studenten. Visst kände han sig lite vilsen, men frihetskänslan var mycket större. Känslan växte sig allt väldigare ju mer han såg av det öppna havet och fiskebåtarna, som var på väg in till den lilla hamnen i gryningen. Solen gick just upp i horisonten och en lätt dimma låg kvar och bäddade in några små skärgårdsöar i ett lätt sommartäcke. Det enda som störde hans fria funderingar var tankarna på under vilka omständigheter han lämnat barndomsbyn i Norrbotten.

Genom köksfönstret hade han skymtat deras vita Volvo-kombi köra upp på gården. Tommy sprang rakt över vardagsrummet mot den redan öppna altandörren, hoppade ner för trappan innan han satte fart mot skogen. Faderns mullrande röst nådde honom när han hunnit halvvägs ut på foderängen. Det var kanske bara 50 meter kvar till skogen, inte skulle väl gubben hinna ikapp tänkte han, samtidigt som känslan av en gevärspipa riktad mot honom växte sig allt starkare. Maktlösheten bände i Tommys inre när han försökte springa ännu snabbare. Skulle Yrjö, hans far skjuta honom som en hopplöst olydig hund, skjuta honom i ryggen? Smällen när faderns finger kramade om avtryckaren på studsaren trängde in i Tommys medvetande med overklig styrka. Luftdraget av kulan som passerade hans axel på minsta möjliga avstånd fick tårarna att börja rinna på den 17-åriga killen som nu nådde in bland tallarna. Att han gott 25 år senare skulle åter fly in bland träden visste han förstås ingenting om.

  - Hallå där, din gamla norrlänning!, ropade någon bakom Tommy
Han tvingade sig själv att vakna upp ur sina tankar och vände sig om för att se vem som ropat. Och där stod Niklas, lite längre hår och lite större muskler, men annars samme Niklas som lerig och bakfull hade vaknat med samma fras på läpparna i ett dike i Pajala för några år sedan.
  - Hallå jävla sörlänning, kontrade Tommy och gav Niklas en broderlig dunk i ryggen.
  - Har resan gått bra? Det måste ha tagit ganska många timmar.
  - Nog har det gått bra alltid. Jag hade ju kassettbandet med det där lokala hårdrocksbandet, som du skickade till mig, och så hittade jag en kille som ville spela kort. Ja, och så bläddrade jag lite i Aftonbladet. Jäklar vad det händer mycket konstigt här nere.
  - Ja, inte har jag märkt nåt här i Hudik. Här händer det ta mig fan ingenting.
  - Det ska vi nog ändra på nu ska du se. Jag måste äta, finns det nåt bra ställe.
  - Det finns ett hyfsat ställe här vid stationen. Det är ju ingen höjdare kanske, men man blir ju i alla fall mätt. Sen är det ganska nära hem till mig.
Niklas bodde i en liten villa som låg alldeles bredvid kyrkan. Den delade han med några andra killar i samma ålder. Det hade väl varit meningen att de skulle bo där bara under gymnasietiden, men de hade det bekvämt och de var några som ville bo kvar ett tag till. Nu var det en kille som nyligen flyttat, skulle till Uppsala och plugga medicin. Det var hans rum som Tommy nu skulle överta. Rummet var ganska litet och nergånget men det var det häftigaste rum Tommy någonsin sett. Här skulle han kunna bo hela livet. De mörkblå väggarna pryddes av många hål efter planscher, tavlor och hyllor. Trägolvet kändes svalt under fötterna och sängen var hård att sitta på, ändå var det här det bästa rum Tommy någonsin satt sin fot i. Det var hans, och ingen farsa kunde komma hit och störa.

Niklas hade flyttat hemifrån samma dag han började gymnasiet. Orkade inte åka de ca fyra milen från byn varje dag. Vilken befrielse det måste ha varit, tänkte Tommy nu, att få flytta hemifrån rå om sig själv bara.

Dagen tillbringade Tommy och Niklas med att prata med de andra killarna i huset. Tommy lärde snabbt känna Fredrik, Gustav och Erik, det kändes som om han för en gångs skull passade in någon stans.

På kvällen låg han i sin hårda säng i sitt lilla rum. Ett naket ljus spred sig från den lilla sänglampan över hans bleka lilla ansikte. Nu när den första spänningen släppt tillät han sig själv att tänka på det sorgliga i att han lämnat föräldrahemmet i Pajala. Farsan saknade han inte mycket, det fanns bara ett svart hål där känslorna för honom skulle ha varit, värre var det med mamma. Hon hade aldrig gjort honom något ont, alltid tagit hand om honom och varit så snäll på sitt tysta sätt. Tyst hade hon alltid varit, det var som om svenskan inte riktigt kom fram i hennes mun, inte kändes riktigt välkommen. När finskan kom fram kunde hon prata på hur mycket som helst, men tystnade så fort fadern eller någon av grannarna kom in. Då blev hon lika fåordig som vanligt. Nu så här innan sömnen trädde in, kände Tommy att saknaden efter mamma skulle bli det allra värsta. Kanske kunde de hålla kontakten på något vis, tänkte han precis innan han somnade. Från väggen blickade det karga landskapet på fotoförstoringen han satt upp ut över rummet och skänkte en liten känsla av hemmet.

Byn, den 28:e juni 1984.

Helgerna spenderade Niklas och Tommy ofta i den lilla byn där Niklas föräldrar bodde. Det var skönt att få äta ordentligt någon gång och här fanns också bilarna de älskade att arbeta med. Chevan, som stod hemma på gården hos Niklas föräldrar blänkte förföriskt i solen när Tommy smekte henne över lacken med baksidan av handen. Det kändes precis som att smeka en kvinnas kropp, om han nu hade vetat hur det kändes. Tommys händer hade aldrig smekt någon kvinna, men han längtade, visst gjorde han det. Tillsammans hade han och Niklas jobbat hårt med den gamla vackra bilen och i morgon var den stora dagen, de skulle visa upp henne på motorträffen nere vid havet. Men ikväll var det fest som gällde.

– Vi drar ner på byn, ropade Niklas till sina föräldrar
– Var inte ute hela natten nu.
– Mmm, bara halva, mumlade Niklas.

Mopederna gav ifrån sig tjutande ljud när de svängde ut från gårdsplanen. Gruset sprutade efter dem innan de svängde ut på asfalten och satte kurs ner mot byn. Dunken med hemkokt sprit låg tryggt i ena packväskan på Niklas gubbmoppe. Det var ingen tvekan om att kvällen skulle bi en succé.

Festen var redan i gång när Niklas och Tommy kom ner till byn. Platsen för motorträffen kunde inte vara bättre vald. På en gräsplan nere vid havet fanns redan ganska många glänsande bilar uppställda. I sommarkvällens ljus såg de ut som glittrande ädelstenar. Några traktorer fanns också parkerade här och där, ett perfekt sätt att ta sig till en fest. Den långa havsstranden låg öde och väntande på nattbad, bara hundra meter från festplatsen.

Det var hög tid att inta alkohol. De skildes inte åt från början, det mindes Tommy. Först gick de tillsammans och kollade in vilka som var där. Niklas kände nästan alla, verkade det som. Och snart kändes det som om Tommy också kände alla. Men någon gång under kvällen kom de ifrån varandra, Tommy kunde bara inte minnas när och varför. Kanske var det när han stod och hulkade och spydde som en hund mitt bland allt folket. Kanske Niklas hade fått nog då och stuckit. Det gjorde i alla fall ont i hela kroppen när Tommy vaknade upp under en buske. Dessutom hörde han en irriterande röst hela tiden, en röst som inte försvann hur mycket han än ville.



– Hörru, lever du? Kan du inte säga nåt då?
– Hmph, svarade Tommy artikulerat
– Du lever ju i alla fall. Upp med dig nu, jag tänkte ju bada med dig. Tommy började kvickna till. Bada, men va fan var det här? Han öppnade ögonen och såg den mest undersköna varelse han någonsin vilat blicken på. Hon var liten, med ett blont hår som dolde lite av hennes ansikte när hon böjde sig ner över honom, ögonen betraktade honom nyfiket.
– Jag ska försöka sätta mig upp i alla fall, sluddrade Tommy Kan du inte sätta dig här med mig en stund.
Den underbara varelsen satte sig faktiskt ner bredvid honom och det var som om hon lyste upp mörkret under busken.
– Vill du inte kyssa mig?, sa hon
– Va?
– Jag frågade om du ville kyssa mig! Är du dum i huvudet, eller?
– Nej, va? Alltså, jag vet inte…
Mer hann inte Tommy få ur sig. Plötsligt kände han hur hennes varma andedräkt närmade sig hans läppar. Hjärtat började slå hårdare i hans bröst. Vad skulle han göra? Hennes läppar kom allt närmare, mjuka och våta mötte de Tommys oerfarna mun. Han darrade, känslan av hennes mun var något han aldrig hade varit med om och något han inte kunde beskriva, ens för sig själv. Försiktigt särade hon på hans läppar och förde in en mjuk tunga i hans mun. Liebling, mindes han bara att han tänkte, liebling… Tyska, hur kunde han komma att tänka på tyska mitt i alltihop.
– Hörru norrlänningen vad håller du på med? Niklas sluddrade betänkligt och Tommy förbannade hans dåliga tajming.
– Stick, ser du inte att jag är upptagen, mumlade Tommy.
Men Niklas verkade inte märka ängeln som slutit sina armar kring Tommys hungrande kropp.
– Men kom igen nu, vi ska dra ner till havet och bada.
Niklas tog tag i Tommys arm och drog upp honom från busken. Tommy var tvungen att ställa sig upp och hans rygg vändes mot hans liebling. Så fort han kom på fötter vände han sig hastigt om, men det var redan för sent. Liebling hade försvunnit och han hade inte ens frågat efter hennes namn. Hade hon ens varit verklig?

Tornedalen, den 18 augusti 2007.

Pekka Kiviniemi, son till Tommys farbror skrek obegripliga haranger kryddade med svordomar åt de män som valt att följa med. Alla var med i samma jaktlag och höll sig ofta undan den övriga släkten. Enligt rykten bedrev de en del tjuvjakt på både älg och ren men att bevisa något var svårt. Rykten om tjuvjakt var inget ovanligt och sanningshalten kunde som oftast diskuteras. Pekka hade ställt till med allt för mycket skit i sin ungdom för att nu i mitten av sitt liv bli förlåten. Byns äldste, Tommys far hade en hållhake på Pekka och den skulle han aldrig släppa. Utstött och ofta förnedrad drevs Pekka lätt till stunder av galenskap.

Mats Usitalo, den yngsta av de sex förföljande männen snavade olyckligt på en hal rot varav hans kraftiga övervikt tryckte så hårt mot den böjda vristen att den till slut gav vika. Ljudet av de bristande ligamenten small likt torra kvistar som bryts. Smärtan var enorm och ingenting kunde få den 26 åriga Mats Usitalo att sluta skrika. Leif Kurho skyndade sig snabbt mot Matsi och försökte förmå honom att knipa igen truten.
– Sluta för helvete att skrika Matsi, du vet ju hur Pekka är, snäste Leif med dämpad röst och tog Matsi i kragen.
De runda kinderna glänste av tårar och ur munnen hängde saliven som trådar av gelé.
– Sluta för fan, sa Leif nu lite högre och ruskade om pojken. Han såg hur vänsterfoten pekade snett utåt och hur den var vriden bak och fram. En ilning darrade till i Leifs kropp när han förstod hur smärtsamt det var, men han förstod också hur Pekka fungerade.
– Gör nu som Leif säger, hördes Pekkas ironiskt lugna stämma.
– Du ser inte bara ut som en gris du låter för fan som en också, väste Pekka samtidigt som månljuset avslöjade svettpärlorna på hans panna.

Leif såg i Pekkas ansikte att han tappat kontrollen, inte bara över situationen utan över sig själv också. Skulle han försöka skydda Matsi och riskera att Pekka även vände sig mot honom, ja det skulle han.
– Res på dig din pojkjävel!
Pekkas ögon blixtrade till för en sekund som de alltid gjorde innan de otaliga utbrott han bränt av mot ovänner som såväl vänner.
– Fan Pekka, grabben har ju brutit foten. Leif pekade mot den anatomiska röran längst ner på Matsis vänsterben.
Pekka gick fram till pojken som nu gjorde allt för att sluta skrika, böjde sig ner och tog ett ordentligt tag om den brutna foten innan han drog i den, sakta men hårt.
– Är det här du har ont, tjockis?
Pekka skrattade hånfullt när han vred om foten ett halvt varv.
Matsi hann få ur sig ett sista snabbt skrik innan smärtan fick honom att svimma. Leif hade nu fått nog och utan att tänka sig för kastade han sig över Pekka som var helt oförberedd på en attack. De båda landade mot mossen, Leif ovanpå på den chockade Pekka som tryckes hårt ner i den mjuka marken.
– Grabben har ju för fan brutit av fotjäveln, fattar du inte det, han kan inte resa sig. Leif släppte sakta sitt nackgrepp.
– Vi sticker efter Tommy nu och låter Matsi ligga kvar här, vi ropar på Micke han kan
stanna med Matsi tills farsan hämtar honom med fyrhjulingen, fortsatte Leif
– Förstår du inte, grabben måste till sjukhuset, vrålade han nu åt Pekka. Det hade aldrig hänt förut. Han kom på sig själv mitt i allt, aldrig hade han vågat skrika åt Pekka, aldrig förrän nu, det kändes skönt.



Pekka reste sig upp, gick fram och tryckte sin näsa mot Leifs samtidigt som han väste kort.
– Gör aldrig om det där! Leif svalde innan han med en kort nickning accepterade Pekkas uppmaning.

Bäckens kalla vatten droppade om Tommys kläder som nu var betydligt tyngre. Han ville kasta av sig rocken men hundarna skulle snabbt hitta den och manövern i vattnet vore då meningslös. Han borde frysa tänkte han samtidigt som han bröt sig in i den täta vegetation av manshögt vide, som så ofta kantar jokkarna här i norr. Tommy skyddade noggrant det öppna såret på vänsterarmen, när kvistarna slet hårt i det blöta tyget,.
Det slog honom plötsligt att han inte hört hundarna på flera minuter, har dom vänt? Nej han kände Pekka allt för väl, han ger aldrig upp, aldrig. De sista videkvistarna släppte ovilligt taget om Tommy då han kom ut på hedmarken igen. Molnen svepte allt snabbare på himlen, det torde nog snart blåsa här nere också tänkte han. Hans övertag i och med den svaga vinden kunde snart vara förbytt till en missgynnande motvind.
Funderingarna kring hundarnas uteblivna skall oroade Tommy, det stämde liksom inte. Och saker som inte stämde brukade som oftast sluta illa. Han stannade upp en stund för att lyssna efter förföljarna, likt ett jagat villebråd spetsade han öronen. Den tunga andningen gick inte att häva ens för en sekund för att nå en total tystnad. Hans kondition var inte dålig men den var inte bra heller. Allt för många öl hade på senare år passerat hans inre system i letandet efter livets egentliga mening. Med en halvspringande rörelse fortsatte han nu längs Rajajoki i en sydöstlig riktning, om några kilometer skulle han nå jaktkojan där Savujoki rinner ner i Rajajoki. Självklart skulle Pekka inte glömma att kolla kojan, han borde nog misstänka att det är dit Tommy var på väg.
Anledningen att ta sig till kojan var inte för skydd utan för att få tag i den medicinväska som fanns där. Förband och sårtvätt, sen skulle han genast fortsätta mot grannbyn, Lehtovaara.
Där visste han om en foderlada som låg väldigt avsides och att Pekka skulle känna till den var föga troligt. Här hade han gömt sig där i sin ungdom för sin far otaliga gånger och aldrig blivit funnen, det var en säker plats.

Det hade bara varit tvunget att gömma sig för fadern. Det var på grund av hans plötsliga och helt oväntade utbrott som han känt sig tvungen att fly någon annanstans. Då, när han reste ner mot Hudiksvall, hade det känts som en befrielse, men en befrielse belagd med många skuldkänslor. Tommy älskade egentligen både sin mor och sin far och att lämna dem utan ett ord kändes hårt. Men faderns skott när Tommy sprang in mot skogen hade stärkt hans övertygelse om att han måste bort. Nu i efterhand kunde han nästan se med tacksamhet på det hela. Det var ju tack vare flykten som han hamnat i den lilla byn till slut och mött sitt livs kärlek. Han tänkte åter på henne, liebling, hans älskade som väntade honom där hemma. Det var för hennes skull, hennes mjuka hår och hud, hennes skratt och hennes kärlek, som han måste hålla sig vid liv nu. För hennes skull var det viktigt att han hann fram till foderladan i tid. Han kunde inte sluta tänka på vad som väntade honom när han kom hem till Hälsingland.

Matsi låg fortfarande avsvimmad när Pekka ropade åt Micke att komma dit. Leif höll sig på behörigt avstånd men kände då och då Pekkas blickar bränna.
– Så fort Micke kommer sticker vi, var fan är hundjävlarna då? Pekkas ögon gnistrade till på nytt.
Leifs hund, King, en gråhund brukade alltid hålla sig ganska tätt när det inte var jakttid. Nu var King säkert i tron att jakten börjat, fast det var mörkt. Med en gäll busvissling lockade Leif efter sin hund. Efter att ha sett vad Pekka gjorde mot sin egen hund kände han en stor ängslan för King. Du måste sköta dig nu tänkte han samtidigt som han tyst svor att döda Pekka om han så bara krökte ett hår på Kings päls.

Den andra hunden tillhörde Lennart som befann sig säkert flera hundra meter öster om de andra. Han var ovetande om händelserna som inträffat nära Mustaoja, där Matsi låg avsvimmad. Lennart som kallas Lenni av alla var en lugn och beskedlig man, omtyckt av bägge lägren. Att Lenni valt att bli en av Pekkas hantlangare var obegripligt för de flesta.
Kanske var det för att han var äldst i jaktlaget som Pekka lät han vara, att han fick umgås med alla i släkten, till och med fienden.
Den stora Laikatiken hade svårt med sitt sociala liv och trivdes bäst när hon och Lenni var ensamma. Andra hundar gick bra men inte andra människor, särskilt inte Pekka.
Han trodde att Pekka varit elak med henne när hon var valp, kanske hade de sylvassa valptänderna lockat fram djävulen hos Pekka. Han kunde naturligtvis inte bevisa något så han höll det av förklarliga skäl för sig själv. Sini, namnet hade hon fått på grund av den blåaktiga päls som så vackert beprydde henne fram till 10 veckors ålder. Nu fyra år senare var hon en ståtlig tik med glänsande svart och vit päls. Lenni tvättade alltid henne omsorgsfullt med vatten när hon varit till skogs och rullat sig i älggropar. Benen var långa och tassarna stora som knytnävar, med lätthet tog hon sig fram i den svåraste terräng. Lenni hade fällt tre björnar, alla för henne, fler än någon annan i byns historia. Tommys far hade fällt två och kommer inte fälla några fler eftersom han inte jagar längre. Sini hade många år kvar, om inget förstås hände, Lenni drömde ofta om fler björnmöten. Pekka hade respekt för Sini och tittade alltid i hundgården utanför Lennis hus för att säkerställa var hunden befann sig. Han hade sedan länge glömt då han tog henne som liten valp i nackskinnet, snurrade runt henne i våldsam fart innan han skickade henne rakt in i väggen. Det här var sådant Pekka kunde göra helt utan anledning, ovetandes om sina svåra psykiska åkommor.

Tommy tog sig fram snabbare än han hade vågat hoppas på, värken fanns där men inte alls lika närvarande som för en stund sedan. Ordet liebling malde, kunde han ha gjort något, kunde han ha hjälpt henne? Frågorna slet djupt i hans inre och farten började sacka av gråten som höll ett strypgrepp om halsen, det gick knappt att andas. Jaktkojan var bara några minuter bort och att den var tom hade Tommy inga tvivel om, det var ju släktträff och de flesta var där, dessutom var det inte jakttid. Fast ibland användes kojan till rejäla fester. När Tornedalsfrugan inte orkar med mannen mer beordras han att supa sig så full som möjligt. Efter en sådan fylla blir han mycket lättare att umgås med.
En Tornedalsman som inte får jaga, fiska och supa sig full ibland är ingen rolig person att vara nära.

Matsi låg i sina svåra smärtor, vätan hade nu trängt igenom hans kläder och kylde effektivt ner hans kropp. Tänderna slog okontrollerat mot varandra, en bit av tungan var så gott som avbiten. Blodet pulserade och fyllde munnen vilket föranledde kraftiga hostattacker. Micke som satt bredvid försökte lugna grabben i väntan på Leifs far som tillkallats via mobiltelefon. Hur snabbt han än kunde ta sig dit kändes väntan oändlig. Micke tänkte på hur plågsamt det måste bli för Matsi att ligga i en skoterpulka efter fyrhjulingen. Fast han visste att det är det enda sättet att transportera honom till riksvägen för vidare transport i bil till sjukstugan i Pajala.

Ambulansen rivstartade i Pajala med riktning mot Ylikoski, 45 kilometer kurvig väg som kantades av renar. Rolle som körde ambulansen kände Matsi mycket bra, han var gift med hans syster. Nu fick alla som befann sig på 99:an mellan Pajala och Koski se upp, gasen var nedtryckt i botten och hölls stumt i det läget.
– Va fan ta det lugnt, skrek Inga som satt bredvid Rolle.
Hon hade varit Rolles arbetskamrat i över tre år. De kände varandra väl och ibland umgicks de även privat, då med familjerna förstås. Rolle kunde inte låta bli att fantisera om henne, ibland trodde han att han var förälskad i henne. När han tittade på henne i smyg undrade han om hennes man också såg alla de underbara sakerna han såg? Älskade Ingas man henne på riktigt eller gick det mest på rutin? Såg han de små fräknarna vi näsroten, såg han den lilla rynkan vid munnen som dök upp varje gång hon skrattade?
– Antingen håller du käften eller så hoppar du ur bilen.
Det var inte alls likt Rolle att bli så aggressiv men stundens allvar grävde sig allt djupare in i hans sinne. Innan de lämnade sjukstugan i Pajala hade Tommys mor ringt upp honom och berättat om vad som hänt. Rolle visste att en ynka ambulans var alldeles för lite om Pekka, hans bror var i farten.
– Satana Rolle du kommer att köra ihjäl oss. Inga vädjade till Rolle att sänka farten.
ABS-bromsarna på ambulansen rasslade högt i samma ögonblick han vände sin blick mot Inga. Med korta däckskrik kom så bilen att stanna mitt på vägen.
– Hoppa ut, skrek Rolle åt sin kollega, det knöt sig i magen när han hörde sig själv, fan hon förtjänar det inte men nu fanns det inga val. Inga började gråta, uppskärrad av Rolles hotfulla beteende. Hon hade aldrig sett honom så här arg. Rolle formligen skakade av ilska när han såg henne sitta paralyserad med ansiktet djupt nergrävt i händerna.
– Hoppa för fan ut eller så kör jag.

Framhjulen på mercan spann till och ambulansen försvann över krönet vid tv-masten i en rasande fart.

Pekka började nu ana att Tommy var på väg till jaktkojan, den som tillhörde byalagets medlemmar. Stegen förlängdes desto närmare han kom. Men skulle Tommy vara där, är han så jävla dum att han gömmer sig där?
King vankade oroligt längs Rajajokis strand, hans näsa letade febrilt efter det tydliga spår han nyss hade känt.
– Han är på väg till kojan vid Savujoki, sa Pekka, men ett uns av tvivel gick att märka i tonfallet.
– Det är för lätt, nog fattar han vi letar där, bröt Leif in, Tommy är inte dum.
– Jag vet men han är skadad och förnuftet hans är säkert nedsatt.
Bäcken var alldeles för djup där de två männen befann sig, att vada över här skulle innebära ett fullbordat dopp.
– Nerströms finns det ett mindre forsparti, vi kan vada över där. Leif visste eftersom han ofta fiskade harr i bäcken.

Tommy nådde fram till kojan som mycket riktigt var tom och låst. Förr i tiden låg nyckeln på regeln ovanför dörren till vedboden, den gjorde det nu också. Även fast hans liv stod på spel var han glad över att slippa bryta sig in. Nu kunde han hämta det han behövde och sedan snabbt ge sig av igen.

Vid bron över Lehtojoki stod fyra renar betandes när de plötsligt uppmärksammade en ljuskägla svepa över vägen. Motorvrålet blev all högre och den lilla kalven hoppade nervöst mot sin mor. Rolle såg något reflektera i skenet från de sex extraljusen men fortsatte ändå i full fart. Inga hade helt tappat verklighets- uppfattningen och satt som en zombie i passagerarsätet när två av renarna klev bekymrat upp på vägen. Rolle hann se hur de tittade honom rakt i ögonen innan ambulansen med full fart körde över de två härkarna. Kofångaren med fyra av extraljusen träffade lårbenen på djuren innan kropparna med våldsam kraft slungades upp på motorhuven. Hornet på den ena renen pulvriserade framrutan som för en stund blev mjölkvit innan hela renens huvud trängde in och nådde Inga som inte hunnit reagera. En av taggarna på hornet drevs in genom Ingas öga och vidare upp i skallen. Hon märkte aldrig något utan dog omedelbart. Hennes huvud klövs i två delar innan renhornet stannade upp djupt intryckt i mellanväggen som skiljer framsätena med patientdelen. Den andra renen träffade motorhuven ännu hårdare och totaldemolerade det som fanns kvar av den. Rolle höjde sina armar instinktivt för att skydda sig, airbagen small till och blåstes upp blixtsnabbt innan renen hann komma in i kupén. Rolles högerfot tryckte bromspedalen allt hårdare tills den gick av. Ambulansen kastade från sida till sida då föraren ej längre höll i ratten, och till slut krängde bilen tvärt och lyfte sidledes av g-krafterna. Efter några varv i luften slog den ner med sidan i asfalten. Följt av ett långt släp beståendes av små glödande metallbitar från karossen tog färden slut i diket. Omtumlad men fortfarande vid liv märkte Rolle den overkliga tystnaden som omgav honom. När han tittade åt höger för att se hur Inga klarat krashen bröts hela hans verklighet ihop. Synen av hennes söndertrasade skallben som blottade allt ända ner till struphuvudet fick honom att i panik försöka ta sig ut ur bilen. Säkerhetsbältet höll honom tillbaka vilket gjorde hans bestörtning bara värre. Vad som hindrade honom att komma ut ur bilen övergick hans krossade förstånd.

Inne i jaktkojan letade Tommy efter medicinväskan, det måste finnas en, det finns alltid en medicinväska i kojan tänkte han. Att den var blå och inte grön som han föreställt sig var anledningen till att dyrbara minuter tickade iväg. Han tog av sig rocken som fortfarande var dyngsur, vek upp den trasiga skjortärmen. Med tänderna bet han av överdelarna på behållarna med koksaltlösning. Det kändes nästan ingenting när han spolade rent såret, som var betydligt större än han antagit. Fibrer från rocken låg fastsmetade men det fanns inte tid att med pincett plocka ur dem. Han lade två kompresser på sårytan innan han lindade underarmen med gasbindan. Så lade han sig ner på en av de hårda britsarna. Dåsigheten kom plötsligt och genast började tankarna vandra i väg till liebling. Han skulle bara vila en liten, liten stund.

Byn, den 28 - 29:e juni 1984.

Stranden var fylld av ungdomar när Tommy och Niklas till slut lyckades ragla ner till vattenbrynet. Nattbaden under motorträffen var lika traditionsbundna som själva visandet av gamla bilar. Runt ettiden på natten samlades de flesta ungdomarna på den kilometerlånga sandstranden för att bada. Varken handdukar eller badkläder förekom denna natt.

Tommy hade nyktrat till så pass att hans blick nu vandrade runt bland folket på stranden för att om möjligt hitta liebling igen. Vad skulle han inte ge för att få kyssa henne igen?

– Av med kläderna nu Tommy! Va inte så jävla blyg! Nu ska vi bada och få oss en titt på tjejerna. Niklas började knäppa upp sina jeans.
– Jo, nog ska jag klä av mig allt. Jag måste visst bada av mig lite gammal spya ser jag!
– Ja, men visst! Fy fan vad du stinker Tommy!

Tommy hade just knäppt upp första knappen i jeansens gylf när han kände en lätt hand på sin axel.

– Vill du inte smita iväg till ett lugnare ställe? Rösten klingade ganska välbekant nu. Det var liebling som kysst honom under busken.

Tommy vände sig om och såg de vackert ljust blå ögonen under den blonda spretiga luggen. Han ville inte något annat än att följa denna undersköna varelse till någon undanskymd plats, men hela hans kropp darrade av nervositet.

– Jo, ja, eh, Niklas jag drar, eh, vi ses sen va…
– Va! Drar? Eh, ja det förstås. Jo, vi ses hemma då.
– Tack kompis!

Hon sa ingenting, bara tog Tommys hand i sin och drog iväg honom bort mot några höga stenar. För att komma runt stenarna, som låg alldeles i vattenbrynet, var de tvungna att gå en liten bit i skogen. Den knappt skönjbara stigen doftade av natt och fukt. Tommys tankar var blockerade, han följde blint efter den blonda skönheten som om hon vore ett skogsrå. Snart styrde de åter stegen mot havet och de kom fram till en del av stranden som doldes bakom två stora stenar.

– Fint ställe va?
– Jo, visst jättefint, lyckades Tommy få fram
– Det är mitt favoritställe. Hit brukar jag gå och fundera. Man får liksom vara i fred.
– Mmm, var det enda Tommy fick fram

Så satte hon sig ner i sanden och Tommy följde efter på skakiga ben. Hon böjde sig fram mot honom, precis som hon hade gjort vid buskarna tidigare på kvällen. Hennes mjuka läppar rörde åter vid hans och det kändes som om allt blod försvann från Tommys huvud. Det var hon som bjudit upp och det var hon som förde i den dans som Tommy nu var en del i. Hennes händer sökte sig till hans gylf och började knäppa upp den. Tommy flämtade till, vad var det som hände? Han försökte smeka henne så som han smekt den vackra gamla bilen, men de kallsvettiga händerna klibbade fast på hennes mjuka hud. Han märkte till sin skräck att hela hans kropp darrade, aldrig hade han varit med om något liknande. Hon log och han trodde att hon tyckte att han bara var en löjlig liten pojke som inte kunde styra sina rörelser. Naturligtvis hade hon redan upptäckt att han var oskuld.

Skräckslagen, men förväntansfull, gjorde han henne till viljes när hon bestämt tryckte ner honom i den nattvåta sanden. Hon kysste honom och han försökte att inte besvara kyssen allt för ivrigt. Tommys andhämtning var snabb nu. Hur underbar kunde hon vara?



Det gick fort, alldeles för fort, men natten var lång och andra och tredje gången gick det bättre. De badade nakna i det ännu ljumma vattnet flera gånger och satt sedan tätt omslingrade på strandremsan. Hon hette Sara och var två år äldre än Tommy. Hon var less på livet i den lilla byn och talade om att sticka. Tommy blev livrädd, men ville inget säga. Han visste hur less han själv hade varit när han stuckit från Pajala och den här drömmen var alldeles för bra för att vara sann, hon skulle aldrig stanna hos honom i längden. Men drömma kunde han ju.
Någon gång under natten förklarade Sara varför hon tagit med Tommy till strandremsan.

– Du, jag är inte den du tror jag är.
– Nähä, vem är du då? Jag tycker att du är helt okej, hur det än är.
– Helt okej, ja, det får man väl ta som en komplimang. Jag tycker att du är helt okej också. Jag har tittat på dig länge men det var inte förrän ikväll som jag vågade gå fram till dig. Jag vågade nog för att jag vet att det här är min sista natt i stan.
– Va, vadå sista natt?
– Jag tänker dra härifrån Tommy, jag står inte ut med farsan längre. Jag tänker dra till nåt ställe där han inte letar efter mig.
– Var då? Jag kanske kan följa med dig.
– Nej, Tommy jag tror inte att du ska följa med mig. Fan, att det skulle bli så här. Jag tror att jag är kär i dig Tommy, men jag kan inte stanna nu. Jag står inte ut en dag till.
– Jo, jag vet hur det är att inte stå ut, mumlade Tommy. Men, men, stammade han vidare, jag tror jag är kär i dig också.
– Men du, ta den här. Sara lyfte en tunn guldkedja från halsen, i kedjan satt en liten medaljong som gick att öppna. Här inne finns ett foto av mig. Och så tog hon tag i några hårstrån bak i nacken och drog loss dem och lade dem i medaljongen. Tills vi ses igen, så att du inte glömmer mig.
– Hur skulle jag kunna glömma dig? Men jag har ingenting till dig.
– Det gör inget, jag glömmer dig aldrig, Tommy, det här var min bästa natt någonsin. Klockan är mycket nu, vi måste gå.

Tommy skjutsade henne bak på sin lånade gamla moped. De skiljdes åt vid pizzerian mitt i byn. En lång omfamnande kyss och så dröjde det så många år innan de sågs igen.

Tornedalen, den 18:e augusti 2007.

Tommy vaknade med ett ryck, han hade drömt om liebling som så många gånger förut men nu tyckte han sig höra upprörda röster på håll. Inte kan jag väl ha legat här så länge, tänkte han. Försiktigt tittade han ut genom ett av de små fönstren, ingen syntes ännu till. Tommy stängde dörren på jaktstugan, fällde upp regeln och tryckte ihop hänglåset innan han la tillbaka nyckeln på sin plats i vedboden. Med vänsterarmen i bandage kände han sig bättre till mods, han kände sig starkare. Månen lös upp skogen med sådan kraft att han kunde springa obehindrat mellan träden, men hans muskler hade stelnat till av den lilla tuppluren och det gick inte lika fort som förut.

King hoppade smidigt på stenarna vid forsen och kom utan några svårigheter över bäcken.
Värre var det för hans husse som gick i lågskor, skor Leif endast använde på bröllop eller begravningar, aldrig annars. Med en stadig björkstav till hjälp började han försiktigt att vada över vattendraget. Stenarna var obeskrivligt hala, hans fötter levde nu ett eget liv, Leif var endast deras passagerare. Efter några balansakter i den högre skolan kom han så över bäcken och hälsades ivrigt av King när han klev upp på brinken.
– Kasta över björkstaven, skrek Pekka högt för att överrösta forsens brus.
Med den tyngre och tjockare änden fram kastade Leif över staven som ett spjut.
Han såg hur perfekt den flög genom luften och för en kort stund glömde Leif bort var han befann sig. När spjutet till slut tippade över för att allt snabbare söka sig mot marken kunde Leif inte låta bli att le, det var så vackert.
Till och med Pekka blev imponerad av det perfekta kastet men naturligtvis skulle han aldrig nämna det. Staven borrade sig ner i marken med ett dovt läte, det svajade än när Pekka ryckte upp björkstammen.
Tretornstövlarna han bar nådde högt på underbenet men inte högt nog, att de skulle bli vattenfyllda hyste han inget tvivel om. Han brydde sig inte om det.
En lång glipa i molntäcket lät månen lysa upp bäcken med ett trolskt sken. Likt en bädd av diamanter glittrade vattnet förföriskt, men inte brydde sig Pekka om det heller. Fast ljuset var välkommet och förenklade vadningen avsevärt.

Pekka hade kommit halvägs ut i bäcken när björkstaven han stödde sig emot gick av på mitten.
– Perkele, var det enda som hördes innan han försvann ner i forsen.
Leif satt ner vid stranden när han såg Pekka dras ner i vattnet. Satan, det här kan gå åt helvete för Pekka tänkte Leif samtidigt som en märklig känsla dök upp. Ville han kanske att Pekka skulle mista livet? Han slog bort tankarna, men de dök bara upp igen.
Va fan, inte önskade han livet ur någon, inte ens Pekka, eller gjorde han det?

I fallet hade Pekka slagit i huvudet hårt mot en sten och förlorat medvetandet. Med ansiktet nedåt flöt han ner i selet under forsen. Leif kom till stranden och såg den livlösa kroppen några meter ut. Tankarna om att bara låta honom dö där malde om och om, han slog sig själv med handflatorna i ansiktet som för att vakna ur mardrömmen. Med ett vrål av ångest stegade han till slut ut i vattnet och drog in Pekka till land.
Han kunde fortfarande bara låta honom dö, det var en olycka och ingen skulle tro något annat.
Leif började slå sig själv i ansiktet allt hårdare tills han kom på att om han lät Pekka dö vore han inte bättre själv.

Rolle satt med ryggen mot ambulansen vars blåljus fortfarande snurrade och gav en kuslig inramning av scenariot. Va fan hade han gjort, han hade dödat sin kollega helt utan anledning.
Vem som var orsaken till hennes död visste han så väl.
Anna och Maja, Ingas döttrar som var åtta och tolv år gamla hade nu mist sin älskade mor. När Rolles tankar berörde flickorna brast allt för honom, det var som om tusen pilar samtidigt genomborrade hans kropp. Han la sig ner på marken och låg orörlig medan bilder av flickornas leenden plågade honom svårt. Ursinnet han tidigare känt gentemot sin bror Pekka var långt borta, det betydde ej längre något.

På festplatsen spelade bandet vidare och de unga dansade framför scenen. Tommys far Yrjö, visste att Pekka och hans killar gett sig av efter sonen hans. Han visste också att de aldrig skulle få tag på honom, Tommy var för snabb och rådig. Han visste det av egen erfarenhet, få var ej gångerna då han letat överallt. Yrjö tänkte på den hemska dagen när han sköt efter sin egen son, men han var tvungen för att rädda Tommys liv. Han hade siktat bredvid sin springande son men så pass nära att pojken skulle förstå att det var allvar. Tommy hade sett något som han aldrig borde ha sett.
Generalen hade svurit på att döda pojken och det enda Yrjö kunde göra var att skrämma sin son på flykten. Skrämma honom så pass att han höll sig undan länge, kanske för evigt.
Smärtan av att känna Tommys hat mot honom, ett hat utan grund värkte som en cancer i hans bröst. Han hoppades att någon gång få berätta för pojken hur det låg till, bara generalen lämnade jordelivet, då skulle han våga. Fan vilken jävla ynkrygg jag är tänkte Yrjö innan snapsglaset fördes till munnen, spriten dämpade effektivt ångesten, om än tillfälligt.

I fickan på Tommys rock låg medaljongen, med jämna mellanrum stack han ner handen i rockfickan för att försäkra sig om att smycket var kvar, liebling. Återigen for tankarna till Sara och natten på stranden. Månen hade på nytt försvunnit bakom kraftiga molnslöjor, han drog ner på farten för att inte riskera ett fall. De skador han redan hade räckte, tänkte Tommy.

Leif fick ta i med all sin styrka för att vända Pekka på rygg, han kände snabbt om det fanns någon puls på halsen men ingenting. Kursen i hjärt- och lungräddning han tog förra året på jobbet skulle nu visa sig vara avgörande, för Pekka.
Tio kompressioner mot bröstkorgen för att sedan göra mun mot mun och att blåsa ner luft i hans lungor. Leif upprepade processen flera gånger. När han åter höll för Pekkas näsa och böjde sig ner för att ge mun mot mun kände han en märklig kraft som drog hans huvud uppåt. Månljuset fladdrade till och han stirrade rakt in i Pekkas vidöppna ögon.
– Vill du kanske suga min kuk också? Frågade Pekka och drog ännu hårdare i Leifs hår.
Leif slet sig loss från Pekkas grepp och reste sig stapplandes upp.
– Jag har för fan räddat ditt liv Pekka, har du ingen tacksamhet?
– Om du som ens nämner det här för någon svär jag att döda dig, hostade Pekka fram ståendes på alla fyra.
Leif knöt sin näve i fickan och tänkte – Varför lämnade jag inte honom i bäcken, han är ju satan själv.

Byn, den 29:e juni 1984.

Tommy kom hem först tidigt på morgonen efter äventyren på den undanskymda strandremsan. Över det knarrande trägolvet på övervåningen smög han sig in till Niklas rum och lade sig försiktigt i extrasängen. Inte försiktigt nog tydligen för Niklas vaknade genast.
– Var fan har du varit hela natten? Frågade Niklas sömndrucket
– Jag har haft den mest underbara natten i mitt liv. Sara heter hon och hon har gjort mig till en man.
– Åh, fan Tommy! Har du varit med Sara hela natten! Det var inte dåligt.
– Vad då, vet du vem det är?
– Klart jag vet. Snyggaste bruden i byn. Men hon har väl varit på en och annan kille kan man säga.
– Ja, det kanske hon har men det här är annorlunda, något speciellt.
– Mmm, det kan du ju inbilla dig
– Men titta här då vad jag har fått av henne, sa Tommy lyckligt och visade upp medaljongen. Även om vi inte ses igen så har jag den här kvar. Förstår du Niklas, jag är för fasen kär i henne.
– Tommy, Tommy, du är ju för fasen överromantisk du. Men vänta dig inte för mycket nu Tommy. Var hon bra då?
– Du, det var hur bra som helst, mer säger jag inte. Jag måste sova några timmar innan vi ska visa upp bilen.
– Ja, gör det. Jag går upp och skruvar lite om en stund.
Tommy sov länge den dagen och kom inte upp förrän det var dags att åter åka ner till havet för att visa upp bilen. Motorljuden mullrade, bensinångorna blandades med oljelukten, doften av väl insuttna lädersäten anades i luften, fordon av alla de slag trängdes på gräsplanen som utgjorde uppvisningsplatsen. Överallt fanns folk med samma brinnande intresse för motorer. Det visade sig att allt slit med den gamla bilen hade lönat sig. Det var många som kom fram till Tommy och Niklas för att berömma bilen. I dagens tävling fick de hederspris. Men Tommy kunde inte riktigt koncentrera sig. Hans tankar var hela tiden hos liebling, Sara. Han fingrade lätt på medaljongen som låg i hans ficka.

Det var sommar och nätterna var ljusa även i Hälsingland. Inte lika ljusa som hemma i Pajala men tillräckligt för att man gärna var vaken länge, länge. Hela lördagen visade Tommy och Niklas stolta upp sin bil och på kvällen var det fest igen. Även om Tommy visste att Sara hade stuckit så kunde han inte släppa hoppet om att hon kanske skulle dyka upp. Men ingen Sara syntes till på hela kvällen och Tommy försökte dränka sin frustration med en ny fylla.

– Men för fan Tommy ryck upp dig, Niklas lät irriterad, vi ska ju jobba imorgon! Du kan ju inte visa dig bakfull för en busslast med turister!
– Men lägg av Niklas, jag super hur mycket jag vill. Dom där jävla turisterna kan gå och dränka sig.
– Skyll dig själv då. Chefen kommer ju inte att vara glad imorgon i alla fall.

Tidigt på söndag morgon skulle killarna till sommarjobbet på yxfabriken som låg lite avsides i byn. Till fabriken hörde också ett museum och killarna hade fått arbete som guider på museet och fabriken. Det var förvånande många turister som kom för att se yxtillverkningen. Det rytmiska dunkadet från yxpressarna lät lockande i ynglingarnas öron. De stod där och drömde om den dag de skulle få stå där längst ner på golvet och tillverka yxor som åkte på export över hela världen.

På den lilla grusplanen utanför butiken där yxorna såldes hade Niklas och Tommy satt upp en fin yxkastningsbana. Två måltavlor av stora furustammar fanns uppsatta på en trävägg. Det var här pojkarna tillbringade stora delar av sina raster. De tränade för att kunna vara med i SM och kanske någon gång få åka till Kanada och kasta. Ofta samlades turisterna för att titta på killarna när de svingade sina kastyxor mot tavlorna.

Tommy var i ett miserabelt tillstånd den här söndagen, kanske borde han inte ha kastat någon yxa. Men när det kom en hel busslast med turister från Tyskland kliade det i fingrarna, killarna ville visa vad de gick för.
– Bäst vi vattnar måltavlorna så att dom inte spricker, sade Niklas
– Okej då, då får turisterna nåt att titta på också, skrattade Tommy torrt. Han tog den gröna vattenkannan som stod under en hängbjörk och gick fram till måltavlorna för att vattna.
– Det här gör vi för att det inte ska flyga flisor i era ögon, sade Niklas på klingade tyska till turisterna som stod runt omkring.

Niklas kastade sin yxa mot måltavlan och den dansade iväg i en perfekt båge, gjorde en loop och fastnade i tavlans röda mittpunkt. Tommy visste så väl att han inte skulle kasta när Niklas gick fram mot tavlan. Men huvudet var inte riktigt med idag och Tommy hade inte uppfattat Niklas rörelse fram mot tavlan, i alla fall mindes han inte efteråt att han sett honom.



Tommys händer fattade det rätta greppet om den tveeggade yxans skaft. Han böjde bägge armarna bakåt över huvudet och kände nästan yxans skarpa egg i ryggen. Det var inte så mycket kraft som teknik när Tommy svingade yxan över huvudet och släppte den i exakt rätt ögonblick. Yxans båge var nästan perfekt, men bara nästan. Eggen studsade i måltavlans kant istället för att sätta sig fast. Yxan flög åt sidan, den studsade liksom i luften och fastnade till slut i något. Tommys blick vändes åt sidan i ultrarapid, det tog ett tag innan hans hjärna kunde ta in vad den såg. Niklas låg på marken, hans högra ben var vridet i en konstig vinkel och Tommys yxa låg blodig bredvid. Efteråt var det den söta, metalliska lukten av blod som starkast satt kvar i Tommys minne. Blodet som pulserade ut från Niklas ben. Bilderna och ljudet av Niklas smärtsamma vrål hade varit för svåra att ta in.
Runt omkring dem stod ett trettiotal chockade tyska turister. Några skrek, andra stirrade bara tysta framför sig.

Efter vad som kändes som en evighet kom en av smederna, Rolf, ut. Han såg genast vad som hade hänt och bestämde sig snabbt för att åka in till Hudiksvalls sjukhus med Niklas i egen bil istället för att ringa efter ambulansen. Vem visste hur lång tid det skulle ta. Någon lade ett tryckförband över Niklas skada så att han inte skulle förblöda under resan. Tommy och Rolf hjälptes åt att lägga Niklas på några plastsäckar i baksätet på Rolfs gamla bil.

Tornedalen, den 18:e augusti 2007.

När Lisa Riistimella hade passerat Lehtovaara och kommit ut på långrakan över Lehtojoki fick hon se något märkligt som låg i diket. Ett tag trodde hon att det var ett UFO som landat och säkerligen skulle de kidnappa henne. Hon släppte genast gasen, tryckte in kopplingen och bromsade försiktigt in sin bil vid vägrenen. Det var kusliga lysen som lös långt över myren. Ett ännu hemskare blått ljus klöv gång på gång genom den täta röken som en kniv – vad i hela friden var det för en tingest som befann sig ca 100 meter fram? Skulle hon våga sig dit, köra förbi och aldrig titta tillbaka igen. Lisa hade jobbat inom kyrkan i hela sitt liv och hennes tro var bergfast. Jesus var frälsaren, det rådde inget tvivel om det. Var det här kanske bara en prövning iscensatt av herren? Hon la växeln i friläge och drog åt handbromsen innan hon försiktigt öppnade bildörren, hon ville lyssna, kanske känna någon lukt.
Kyrkan var den plats där hon kände sig riktigt trygg, där vaktade den allsmäktige herren över henne. Hon saknade nu doften från oljan vaktmästaren använde på predikstolen. Hon saknade släpljuset vars tydliga strålar letade sig in i kyrkan tidigt om mornarna. Det knarrande trägolvet, de fint staplade psalmböckerna, det lågmälda surret precis innan predikan, hon saknade sin trygghet.
– Oh herre giv mig styrka, mumlade hon samtidigt som hennes vänsterfot sökte sig ut i glipan mellan dörren och tröskeln.
Kanske är det en ängel som kommit till jorden, som kommit till henne? Det borttappade modet började sakteliga att komma tillbaka – det måste vara en ängel.
Hon lämnade inte bara bildörren öppen hon lämnade även motorn igång när hon sakta rörde sig mot det hemska och kusliga.

Hudiksvalls sjukhus den 29:e juni 1984.

Tommy och Rolf stödde Niklas mellan sig när de gick igenom de automatiska dörrarna till akutmottagningen. En doftblandning av sjukdom och handsprit slog emot dem. Sedan gick allt så snabbt. Flera sjuksystrar samlades kring dem och några kom med en säng och förde bort Niklas direkt. Tommy tyckte att de tittade misstänksamt på honom hela tiden.
– Kan vi få tag i hans föräldrar på något sätt? frågade en av sköterskorna
– Jag kan ringa dom, erbjöd sig Tommy
– Okej, men ni får vänta här ute så länge, han måste kanske opereras.
– Men, men, hur lång tid tar det, frågade Tommy förvirrat
– Det kan jag inte säga, sitt här nu och försök att ta det lite lugnt. Doktorn kommer ut när det är klart.
Väntan på att Niklas föräldrar skulle komma gjorde Tommy långt mer nervös än han varit förut. Vad skulle han säga till dem? Han hade kastat en yxa rakt i deras sons ben. Han hade bara hunnit förklara lite kort telefon. Men när de kom sade de inte så mycket. Niklas mamma kramade om Tommy och så satt de tysta och väntade i den ljusgröna korridoren. Människor med olika skador och sjukdomar kom och gick i korridoren, men ingen verkade bry sig om att de satt där och väntade. Sjuksköterskornas gummitofflor gnisslade mot golvet när de hastigt rörde sig förbi.
Det kändes som om det hade gått flera timmar när det äntligen dök upp en läkare framför dem. Hans vita rock glänste onaturligt ren och hans hand kändes sval och torr när den tog i Tommys.

Läkaren pratade med Niklas föräldrar och Tommy som stod där bredvid kände sig bortkopplad. Orden gick liksom inte in i Tommys huvud.
– Vi blev tyvärr tvungna att amputera nedre delen av benet. Det gick inte att rädda. Varför ringde ni inte ambulansen?
– Det vet man väl hur lång tid det tar innan den kommer till obygden. Det hade ju tagit längre tid. Det var Rolf som försökte försvara sina handlingar.
– Ja, Rolf det var rätt som du gjorde, Niklas mamma lade en hand på Rolfs axel.
Läkaren skakade bara på huvudet och sa än en gång att man skulle bli tvungen att amputera en stor del av Niklas ben.
– Han kommer att behöva mycket sjukgymnastik och så blir det nog protes, om han ens kommer att kunna gå igen.

Tiden fram till att Tommy fick träffa Niklas igen på uppvaket kändes som den rann fram i seg tallkåda. Tommy gick fram och tillbaka i korridoren och vågade inte sätta sig ner tillsammans med Niklas föräldrar. Han tyckte sig känna deras anklagande blickar, trots att de hade sagt hur många gånger som helst att en det hela var en olyckshändelse.
Olyckshändelse, tänkte Tommy, jo visst, han hade bara haft en jättebakfylla och tänkt mycket mer på vad som hänt på stranden än på var han skulle sikta med yxan. Hur skulle han nu kunna se Niklas i ögonen?

– Tjena jävla norrlännning! Tommy väcktes ur sina ångerfulla tankar
– Öh, hej Niklas. Förlåt…
– Äh, det var nog bådas fel. Det är som det är.
– Ja, men jag förstår om du vill att jag ska gå.
– Nej, för fan Tommy, vi är väl vänner.
– Vill du det då? Det är ändå mitt fel att du ligger här nu.
– Klart som fan att jag vill. Nån måste ju hjälpa mig nu och jag vägrar ju ta hjälp av mamma och pappa.
– Du, jag ställer upp på vad som helst. Jag hjälper dig!
– Ja, nu jäklar står du i skuld till mig Tommy, sa Niklas och lyckades le.
Hemma i byn blommade midsommarblomstren och hundkexen för fullt, de gula smörblommorna lyste upp ängen som små solar. Inne här bland sjukdom och handsprit fanns inga av dess dofter. Medan Tommy forcerade den Norrbottniska skogen mindes han hur han tänkt att allt hopp var ute nu. Aldrig skulle väl Niklas kunna gå igen. Men han skulle i alla fall göra allt som stod i hans makt att Niklas skulle få ett bra liv. Skulden gnagde i honom vad än Niklas sa om vänskap.

Tornedalen, den 18:e augusti 2007.

Yrjö hade nu svept flera stora snapsglas med Sisu-viina, en av de billigare brännvinssorterna man kunde köpa på Alko i Finland. Den här gången gick inte ångesten bort hur han än drack.
Yrjös fru, Gärda hade sedan länge insett att det inte gick att prata med Yrjö när ångesten slog till. Hon hade aldrig fått veta vad det berodde på. Ett tag hade hon trott att Yrjö haft utomäktenskapliga affärer men det skulle vara så olikt Yrjö. Den andra teorin som hon höll sedan länge fast vid var att det rörde sig om deras son Tommy.
Inte ens när Yrjö var kanon plakat full kunde hon lura honom till att berätta om vad som tyngde honom. Han lyfte ett nytt till bredden fyllt snapsglas med brännvin och förde det till munnen. Inga grimaser, inget hostande eller bankande på bröstet utan helt oanfäktad reste han sig och gick lite ostadigt bort mot det bord där Hannes satt. Nu jävlar skulle det ske, sanningen skulle fram och det till vilket pris som helst. Hannes Flygare var en av Generalens bästa vänner men vad han inte visste var att Generalen var ute efter Tommy, och skulle döda honom utan att blinka.
Yrjö var inte säker på om Hannes ens visste vart guldet egentligen kom ifrån.
Hannes växte upp under mycket skrala förhållande, han hade behövt avstå det mesta så som riktiga kläder eller två mål mat om dagen. En moped eller bil var aldrig att tänka på, förrän guldet dök upp. Hannes pappa Juha var invandrad från sydöstra Finland i början på 1920-talet, bara några år efter att Finland blivit självständigt. Sin ryska påbrå kunde han inte skyla ens med det tjocka skägg han bar. Med endast kläderna han bar på kroppen dök han upp i Rajakoski en kall höstdag. Utmärglad av ett liv med alldeles för lite näring knackade han på dörren till Yrjös barndomshem. Det var inte på måfå Juha valt denna gård, han valde alltid den mest välskötta gården i tron om att folk som höll det snyggt var vänligare lagda. De vars gårdar liknade soptippar söp som oftast hårt, lynniga och temperamentsfulla var de aldrig att lita på.



Tornedalen, den 4:e september 1922.

Tommys farfar Elof öppnade dörren och mötte Juhas bleka anlete. Elof sneglade länge på denna trasa som stod i dörröppningen. Ögonen var isandes blå, precis som på en draghund. Fårorna i ansiktet trängde djupt in i den läderaktiga huden. Det var som om tunna trådar låg spända över ansiktet, likt ett nät runt en köttbit.
Näsan var sned, säkert avbruten alltför många gånger i slagsmål. Av munnens hoppressade läge antyddes att tänderna saknades helt. Kläderna Juha bar skulle vara kalla även om sommaren och runt fötterna var gamla tygstycken lindade.
Hur än anskrämlig han än såg ut fann Elof en värme i hans blick, en ärlighet.
Han tyckte synd om mannen som tyst stod på farstubron.
Att ta in honom i storstugan var inte att tänka på, inte i det skick han befann sig i men i bryggarstugan skulle han kunna härbärgera några nätter mot lite arbete.
Elof sträckte till slut fram näven och sa.
– Elof
Juha tänkte ett tag innan han tog Elof i hand och sa.
– Juha
Elof viftade med handen som för att visa att de skulle gå ut på gårdsplanen. Halvägs ut på trappan vände Elof om och hämtade sin rock, det var ändå ganska kyligt ute.
Juha visste inte riktigt vad som skulle hända, fast det var i ärlighetens namn sällan han visste det. Elof pekade mot en liten byggnad längre ner mot älven. Juha såg direkt att det fanns en murad skorsten som avtecknade sig väl mot det mörka vattnet, han längtade så innerligt efter värme. Elof tittade sig om axeln innan han sa att de skulle skynda sig, något vidare pratglad var hans gäst inte.
Antagligen var han rädd, kall och hungrig. Bredvid bryggarstugan låg båthuset och där fanns några torrköttbitar han hade haft med sig under dagens laxrodd. Älvens vatten gick utmärkt att dricka men det fanns annat också. Elof hade en liten gömma i båthuset där han hade brännvin. Eftersom frugan var noga med nykterheten tvingades han att flytta sitt drickande ut på älven. Han rodde lax varje dag det var isfritt. Ute i båten kunde han dricka obehindrat, ingen som gnällde eller berättade om hur djävulen kommit in i huset.
– Elof, ropade en gäll kvinnoröst från mangårdsbyggnaden.
– Elof, nu ännu högre.
Med en bekymrad min manade han sin gäst att gå ännu lite snabbare, skulle Laura få veta att Elof tagit denna förspillda människa i hand, eller ännu värre erbjudit honom logi skulle vreden hagla över honom. Varför kunde inte Laura känna empati? Varför kunde hon bara se sig själv, ibland ångrade han deras äktenskap bittert. Men nu när lille Yrjö kommit till världen var han tvungen att acceptera, hur ont det än gjorde i själen skulle pojken inte lida för sin fars misstag.

Tornedalen, den 18:e augusti 2007.

Tommy andades tungt, han var slut av springandet men lite krafter fanns fortfarande kvar. Två kilometer till var allt som återstod, sedan fick han vila. Vinden hade nu tilltagit och till hans stora lycka kom den rakt bakifrån. Hundarna skulle aldrig få vittring via luften utan enbart från spåret på marken. Han kunde dra ner på farten, nu hade han råd med det. Tankarna på händelserna under kvällen malde konstant, hur kunde det gå så fel? Första gången han återvänt till hembyn efter 25 år i Hälsingland och bara timmar tog det innan allt gick åt helvete.
Plötsligt hörde han något röra sig, inte långt ifrån honom. Björkslyn formligen trycktes ner av våldsam kraft. Tommy stod blickstilla och spände sin blick in i mörkret, då hörde han det visslande ljudet. Satan, det är en björnhona med ungar. Hon visslar på ungarna bara några meter bort. Tommy känner hur hela hans kropp stelnar till när han uppfattar lukten av björnen.
Det var dock inte bara björnlukt han kände utan något ännu fränare stack i näsborrarna, kadaver.
– Satan, satan, satan, Tommy svor tyst för sig själv.
Som om inte en björnhona med ungar var nog så vaktar hon också ett kadaver. Trots att han inte ville ha något från den ruttnande djurkroppen men hur skulle hon förstå det?
Kan det vara 10 meter till björnen, kanske mindre. Varför attackerar hon inte honom, vet hon inte att han är där? Kan den starka lukten från kadavret trubbat av hennes luktsinne.
Varsamt rörde Tommy ena benet bakåt för att sakta börja dra sig tillbaka, björnmat ville han banne mig inte bli.

Lisa Riistimella kände skräcken stegra i hennes kropp desto närmare hon kom den skrämmande tingesten. Det var inte en ängel som kraschlandat, det var hon säker på men vad var det? Den kusliga avsaknad av ljud skrämde henne mest. Hon hade aldrig svurit i hela sitt liv, inte vad hon mindes i alla fall men nu var det nära.
Blott 20 meter från bilvraket förstod hon fortfarande inte vad det var. Tankarna om UFO växte sig starka igen. Hon höll hårt om korset som hängde i en kedja runt halsen, korset hon fått av sin mormor. Det var hennes dyrbaraste ägodel, inget var viktigare eller betydde mer än korset hon nu höll i. Ambulansens röda symbol, också ett kors började förtydligas framför henne. Tankarna virvlade, var det en kapsel sänd från gud? Hade han valt henne, var det hennes starka tro, hennes böner? Hon hade alltid försökt be så innerligt hon bara kunde, hade de blivit hörda, fallit honom i smaken? Plötsligt sken Lisa upp, hon var nu säker på sin sak, hon var utvald. Rädslan försvann i ett nafs när hon insåg det gudomliga i situationen, hon var utvald. De sista metrarna till den krossade framrutan på ambulansen bars Lisa fram av sin nyfunna glädje, hon var ju utvald av herren själv. Fortfarande höll hon om korset på halskedjan, nu med kärlek och tilltro när hon tittade in genom rutan. Hon visste inte vad hon skulle vänta sig och var beredd på det mesta men inte det hon nu fick se. Ingas svårt sargade huvud med benbitar stickandes ut på de mest groteska sätt. Kände man Inga kunde man fortfarande se att det var hon, Lisa kände henne mycket väl.
Chocken var enorm, med ett kraftigt ryck knäcker hon guldkedjan när hon ryggar tillbaka.
Korset, hennes mormors kors släpper hon omedvetet när hon faller ner på rygg. För första gången i sitt liv svär hon samtidigt som hon tittar upp mot himlen.
– Din jävel
Kylan från asfalten trängde genast igenom hennes tunna kappa men någonting kändes varmt vid hennes nacke. I fallet hade hon slagit i huvudet och det blödde rejält fast det var en ytlig skada. Hon rullade runt och hävde sig upp med bägge armarna. Någonting varmt letade sig ner från hennes skuldra och vidare ner mot hennes bröst. Med vänsterhanden kände hon försiktigt vid hårfästet bredvid örat, det var blött. Hon visste att det var blod då det var mycket tjockare än vatten och att det var varmt. I det blå skenet från ambulansens sirener såg blodet på hennes fingrar alldeles svart ut. För en stund hade hon glömt den hemska kapseln eller nu visste hon förstås att det var en ambulans. Och när bilden av Ingas sargade ansikte dök upp i hennes medvetande föll hon ner på knä. Det tjocknade allt mer i halsen, hon ville andas in men en kramp som började i magen pressade ut luften istället. Bara sekunder innan hon skulle svimmat lösgjorde ett skri luftkanalen samtidigt som tårarna sprängde fram.
Mitt i allt elände kände hon plötsligt en hand på sin axel och ryckte genast till av rädsla. I det tillstånd hon nu befann sig i skulle till och med en förbiflygande gråsparv kunnat skrämma vettet ur henne.
– Rolle vad…Lisas röst var knappt hörbar.
Med handen under hennes överarm hjälpte Rolle henna att sakta ställa sig upp. Lisas blick var fastnaglad i hans ansikte. Hon mindes det som om det vore igår när Rolle konfirmerade sig i Lehtovaara kyrka. Det var något speciellt över Rolle, redan som ung hade han något som var svårt att finna hos andra. Hon kunde inte riktigt förklara vad men det var som en aura. Andra hade aldrig nämnt att de också upplevt något speciellt så det var kanske bara hon som såg det.
– Lisa, det är mitt fel, bara mitt fel, sa Rolle med en lugn stämma.
Hon fick honom på något märkligt sätt att bli lugn mitt i allt kaos.
– Jag körde alldeles för fort, jag hade bara Pekka i tankarna.
– Pekka, vaddå? hennes blick vek av för en sekund.
– Det är ju fest i Rajakoski, Kiviniemi, vi, har släktträff, det vet du väl?
– Vad har Pekka gjort nu? Frågade Lisa medan vecken blev fler i hennes panna.
– Han gör, sa Rolle, han jagar Tommy.
– Tommy, Vilken Tommy?
– Yrjös grabb, han som försvann för en massa år sedan.
Rolle tittade på Lisa samtidigt som verkligheten kom i kapp.

Leif lämnade Pekka sittandes vid bäcken. Han mumlade ohörbara meningar om vad han tyckte om Pekka. Han önskade att det gick att göra om händelsen, då hade det slutat på ett helt annat sätt. Han visslade på King som genast kom springande till sin husse. Ja du King tänkte Leif – du är då den bästa typ jag känner. King la huvudet på sned, som om han förstod.

Pekka hostade och fräste, det sved i hans lungor efter allt vatten han andats in, hatet mot Tommy blommade nu upp ännu starkare. Men någonstans i djupet av hans förvirrade hjärna förstod han inte varför Tommy hade gjort det han hade gjort. Det var så ologiskt men Pekka hade stora problem med att förstå logik. Det var bara ett ord.
Hur länge hade han varit medvetslös, varför hade Leif kysst honom? Pekka begrep ingenting utan viftade bort tankarna som om de var spyflugor.
Hur långt hade Tommy hunnit, var han borta igen, för alltid? Pekka ville ju så gärna döda Tommy, inte minst för det han gjort mot Izza. Pekkas älskade hund. Även om det var Pekka själv som sparkade ihjäl hunden var det Tommys fel och då var det hans fel, punkt slut. Så resonerade Pekka.

Byn, den 27:e juni 1992.

Slåttern närmade sig på Tommys och Niklas gård. Bakom de två nordsvenska hästarna slungade hövändaren upp det nästan torra höet i luften. Dofterna av sommar kittlade i näsan. Solen höll på att gå ner bakom de blå bergen.
– Hur går det där bak, ropade Tommy till Niklas som haltade efter och räfsade ihop höet till fina strängar.
– Jo, det går nog bra. Det ser ut att bli fint hö i år.
– Ja, bara det räcker till kunderna nu då
– Ja, du, efterfrågan på ekologiskt börjar bli stor. Folk kommer ju från Hudik bara för att köpa hö åt kaninerna!
– Hörru, tänk att det gick ändå! Jag trodde aldrig att du skulle kunna gå igen och nu har vi till och med tagit över gården Niklas! Och dansar gör du som en gud också!
– Så där säger du jämt Tommy!
– Ja, men jag är så jävla stolt över dig Niklas.
– Vi lyckades tillsammans, Tommy, utan dig hade jag inte varit den jag är idag, det vet du.
– Ja, ja, men ändå, du kämpade så himla mycket.
– Och se var vi är idag! Hälsinglands mest framgångsrika ekologiska bönder!

– Dina föräldrar skulle vara stolta över dig om de såg dig nu Niklas. Synd att dom inte fick se vår framgång.
– Jag tror det räckte för dom att se att jag kunde gå igen. Dom dog ju båda två bara dagarna efter att jag tog mina första steg.
– Jo, dom levde nog bara för att få se det.
Den lilla gårdsbutiken blev snabbt en succé och ryktet spred sig om att Tommy och Niklas ekologiska gård var något utöver det vanliga. De hade snabbt bestämt dig för att satsa på ett jordbruk långt ifrån storskaliga mjölkfabriker. Än så länge var de rätt ensamma om den idén.
– Hörru, jag tror vi gör kväll. Vi går in och ser om Anna har hittat på något spännande i köket idag. Det är ju alltid spännande när hon lagar maten.
– Ja, det kan ju fan bli vad som helst. Det är bättre när du, Niklas, står vid grytan.
– Hmm, jo, men hon har ju andra bra sidor min Anna.
– Ja, det har hon visst det.
– Men fan, Tommy, ska du förbli ungkarl hela livet du? Vi är ju snart trettio år nu och än har du väl inte haft nån sen Sara och det var ju flera år sedan nu.
– Jag vet, jag kanske inte kan vänta hur länge som helst. Men va fan, jag lever ju inte som munk heller!
– Nä, inte precis, men du skulle behöva en stadig kvinna du också.
– Jo, visst, men jag kan inte glömma Sara.
– Det var en natt, Tommy, hur länge sen som helst, ryck upp dig.
– Ja, ja, men du förstår inte det här Niklas
Niklas visste inte hur många gånger de hade haft det här samtalet. Han kunde bara inte förstå sig på Tommy. Någon gång måste han ju bara släppa Sara. Själv hade han det bra med Anna som kom från byn. De hade känt varandra sedan skolåren. Visst, hon kunde inte laga mat, det smakade bara samma av allting, men det fanns ju annat hon var bra på. Hon brydde sig inte om att Niklas hade en protes på halva högra benet och så var hon en fena på att sälja saker i butiken och såg till att varje kund kände sig speciell.

Tornedalen, den 18:e augusti 2007.

Yrjö var redigt berusad när han ställde sig framför Hannes bord, ingen reagerade dock eftersom folk surrade om vart annat. Röd i ansiktet av ilska lyfte Yrjö sin käpp högt innan han slog den med all kraft i bordet. Öl och groggar stänkte flera meter, glasskärvor ven genom luften, nu reagerade folk.
– Va fan gör du, skrek Hannes åt Yrjö.
– Vet du att min far tog hand om din far, vet du det?, Yrjö låste sin blick på Hannes.
– Det vet jag väl men vad fan är det frågan om?, fräste Hannes.
– Hade det varit någon annan än Yrjö som slagit käppen i bordet hade ett vilt slagsmål brutit ut direkt, men respekten för Yrjö tyglade männen.
– Min far tog hand om din far, sa Yrjö igen och pekade med käppen mot Hannes bröst.
Det är dags att betala tillbaka nu, fortsatte han.
Hannes reste sig bestämt upp och hans ansikte lös av vrede.
– Betala tillbaks vadå, vem fan tror du att du är?
De andra som satt vid bordet ryggade tillbaka, de ville inte lägga sig i.
Med pekfingret skakandes mot Yrjö skrek Hannes.
– Betala tillbaks vad?
Yrjö sänkte sin käpp och suckade djupt innan han mumlade trött.
– Förstår du ingenting?
– Din far var en feg jävel Yrjö, Laura styrde honom med järnhand, minns du inte att han söp ihjäl sig.
Nu var Hannes rosenrasande. Familjen Kiviniemi hade plågat honom och hans fars minne länge nog.
– Betala tillbaks vad?, upprepade Hannes, min far slet på er gård tills hans död.
– Guldet, sa Yrjö nätt och jämt så det hördes.
Tystnaden som bröt ut var overklig, Hannes satte sig ner igen. Aldrig hade någon nämnt guldet inför andra än de som visste om hemligheten. Hannes var säker på att allt skulle rasa en vacker dag. Var det nu det skulle hända, han kände svetten börja rinna nerför pannan.
Fick allmänheten veta sanningen vore hans dagar räknade.
– Jag ska betala tillbaka, klämde Hannes till slut ur sig.
Folket runt bordet trodde knappt sina öron. Nog för att Yrjö var den äldste men hur kunde han få Hannes att sätta sig ner igen? Hur kunde han ta honom i nackskinnet som en liten valp och göra honom lydig med bara ett ohörbart ord? Ingen förstod någonting.
– Följ med mig nu, sa Yrjö till Hannes som nickade jakande till svar.

Tornedalen, den 18:e augusti 2007.
Matsi svävade mellan medvetslöshet och en fruktansvärd vakenhet. Han skrek så hjärtskärande varje gång den brutna foten ruckades så att Micke var tvungen att hålla för öronen, han stod inte ut med att lyssna på sin kompis svåra smärtor.

Lång bort såg han ljuskäglor som for vilt längs skogsbrynet, det dova fyrtaktsmullret kom allt närmare. Han hade länge funderat på hur de skulle få upp Matsi i skoterpulkan, han vägde ju minst 150kg. Det enda han kunde komma på om nu inte Matsi själv klarade av att hjälpa till var vinschen som satt längst fram på Grizzlyn.
Leifs far Anders hade varit klok nog att ta med aluminiumställningen som användes för att hänga upp älgar i. Den klarade lätt en fullvuxen tjur så nog skulle den hålla för Matsi också.
– Hur är det med grabben? Skrek Anders för att överrösta motorljudet.
Micke skakade på huvudet.
– Foten är helt jävla av, skrek Micke samtidigt som Anders slog av tändningen på fyrhjulingen.
Ljusen på Grizzlyn lös upp ordentligt och Anders såg hur foten var vriden i 180 grader.
– Det var som fan, hur kan foten vridit sig helt om? Suckade Anders.
– Pekka.
– Vaddå Pekka, Anders vände sig mot Micke och spände blicken i hans ögon.
– Det var Pekka som vred om foten på Matsi, Micke undvek Anders blick.
– Va fan är det du säger pojkvasker, skulle Pekka vridit om foten på Matsi?
Hjärtat bultade allt hårdare i Anders bröst, nog visste han att Pekka var tokig, det visste alla.
Men att ge sig på sina vänner, nej det ville han inte tro.
– Jo det var Pekka som gjorde det, jag lovar Anders men Leif stoppade honom.
– Stoppade Leif Pekka, va fan är det ni håller på med här ute? Anders stod nu alldeles intill Micke.
– Vi jagar Tommy, klämde Micke ur sig till slut.
– Vilken Tommy? Men så svara då för fan! Anders tog ett kraftigt tag om Mickes krage och ruskade om honom i vrede.
Micke sa inget så Anders släppte greppet och gick mot skoterpulkan.
– Kiviniemi, Mickes röst var som en viskning.
Anders stannade upp direkt.
– Vad sa du?
– Kiviniemi, Tommy Kiviniemi…det är honom vi jagar.
Tommy Kiviniemi har inte varit i byn på minst 25 år, va fan skulle han göra här idag tänkte Anders. Då slog det honom, släktträffen i Rajakoski, hade han försonats med Yrjö?
– Vilka är ni som jagar honom?
– Nu är det Pekka, Leif, Lennart och bägge hundarna.
– Bägge hundarna, varför har de inte tre hundar. Frågade Anders medan han skruvade ihop benen till tripoden.
– Pekka sparkade ihjäl sin hund.
Anders släppte allt han höll i och tog tag i Mickes krage igen, fast hårdare.
– Nu tittar du mig rakt i ögonen, vad är det för jävla svammel..nå?
– Det är inget svammel, Izza ville inte jaga efter Tommy så Pekka sparkade ihjäl henne, han är värre nu än någonsin, jag är skiträdd för honom.
Anders förstod nu att pojken talade sanning. Han förstod också att Pekka blivit spritt språngande galen. Anders tog sig om hakan.
– Vi måste få Matsi till vägen, Rolle är på väg med ambulansen, sen måste vi stoppa Pekka.
– Stoppa Pekka, stammade Micke, det får du göra själv i så fall.
Nog för att han gjort en hel del dumheter men att sätta sig upp mot Pekka det gjorde han inte.
Anders hade fått ihop de tre benen nu fattades bara spännet.
– Hämta kedjespelet från packlådan, ropade Anders åt Micke, som lydde direkt.
Durkskivan från båten fick duga som bår, om den sedan höll Matsis vikt återstod att se.
Anders petade lätt på den skadades axel.
– Matsi, hör du mig? Men ingen reaktion.
– Han vaknar till ibland, sa Micke.
– Vi får hjälpas åt att få honom upp skivan, Anders försökte pressa skivan under den stora grabben.
– Försök att vända honom på sida, beordrade Anders.
Micke tog tag i Matsis axel och drog….det hände ingenting.
– Flytta på dig, skrek Anders, försök skjuta in skivan så ska jag prova att vända honom.
Centimeter för centimeter gled skivan in under den stora kroppshyddan.
Plötsligt vaknade Matsi till liv och vrålade rakt ut. Anders blev så paff att han kastade sig baklänges in i ett björksnår.
– Helvete vad han skrämde mig, Anders röst darrade.
Matsi svimmade igen efter några kraftiga skrik av smärta. Hans röstresurser var enastående, många hade sagt åt honom att bli operasångare.

Lisa såg i skuldkänslorna svalla fram i Rolles ögon.
– Det var en olycka Rolle, eller hur?
– Kanske men det var ändå mitt fel, jag såg rött helt enkelt.
En tår letade sig sakta fram ur ögonvrån och damp ner på hans kind när ytspänningen brast. Lisa sträckte fram sin hand för att torka bort tåren, samtidigt som hon nuddade Rolles kind upplevde hon en märklig känsla. Det var precis som om hon fått en stöt, en elektrisk stöt som kändes behaglig. Rolle ryckte till då han också kände något märkligt precis innan gråten stockade sig i halsen. Skuldkänslorna briserade som en bomb i hans inre, hur skulle han kunna stå till svars för detta, att ljuga var för honom inget alternativ. En simpel lögnare var han då inte i alla fall. Skulle han ta sitt liv och på det sättet sona för sina handlingar, skulle han våga det. Fann han ingen annan utväg skulle han kanske våga ta sitt liv av daga.
– Nej Rolle, du får inte tänka så, Lisa smekte krampaktigt hans ansikte och vädjade en gång till.
– Slå bort tankarna, det är djävulen som försöker nå dig, Rolle hör du mig?
Hur kunde Lisa veta vad han tänkte i endast ett ögonblick, vad var det med den där stöten han kände. Det började rusa i Rolles huvud, allting var så overkligt. Han backade några steg och tittade noggrant på Lisa.
– Hur visste du vad jag tänkte?
Lisa tog några försiktiga steg framåt men Rolle hejdade henne med en handrörelse.
– Lisa, säg mig hur du visste vad jag tänkte.
Det gick att spåra en ton av ängslan i hans röst.
– Jag såg det i ditt ansikte, i dina ögon kära Rolle.
Lisa berättade inte att hon även hört en svag inre röst, eller hade hon verkligen det. Desto mer hon tänkte på det blev hon bara mer osäker. Det skulle inte ha varit svårt att ana Rolles tankar i hans situation men det var något oförklarligt som hände dem emellan där på Lehtojokirarakan.



Tommy skymtade foderladan på andra sidan ängen, han höll sig till skogsbrynet så att inga spår skulle efterlämnas i det våta gräset. Äntligen kunde han få pusta ut, kanske sova en stund och återhämta krafter. På något märkligt sätt upplevde han en viss spänning i att vara jagad. Att vara listigare än förföljaren gav Tommy något som kunde liknas vid en kick.
Om jakten var enbart som en lek hade den viktigaste ingrediensen uteblivit, den att man blir dödad om man inte lyckas ligga steget före. Sist han gömde sig i foderladan, säkert för över 25 år sedan låg där flera gutesäckar, tänk om de låg kvar?

En sista gång stannade han upp och lyssnade efter Pekka, men inget det var tyst, alldeles för tyst tyckte han. Han drog i regeln på dörren och öppnade, det var mörkt men det var torrt. Med högerhanden framför sig trängde han sakta in i mörkret. Försiktiga hasande steg tills han nådde väggen. Där satte han sig ner och lutade ryggen mot det grova timret. Bara minuter senare låg han ner och sov. I drömmarna var han hemma i Hälsingland i sitt lilla stenhus vid skogsbrynet.

Byn, den 21 juli 2004.

Tommy kände sig lycklig när han låg i sängen om kvällen och läste brev från mamma i Rajakoski. Hon skrev varje gång om hur hon saknade honom och att hon ville att han skulle komma hem igen. Hon kändes sig ensam utan honom i närheten. Förhållandet till Yrjö hade alltid varit bra, men när Tommy försvunnit hade Yrjö blivit som förbytt. Han, som alltid pratade med alla och var glad, hade blivit tystlåten och sur. När Tommy for hade många kommit till henne och Yrjö med frågor och det kändes fruktansvärt att inte kunna svara dem. Hon var säker på att Yrjö visste varför Tommy hade lämnat dem, men hon vågade inte fråga. Varje gång hon skrev till Tommy frågade hon honom varför han lämnat dem.

Hon skrev att nu lyste midnattssolen för fullt och det var svårt att skilja dag från natt. Yrjö var ute och fiskade hela nätterna och kom ibland hem med fina feta laxar. Hon visste så väl vad hon skulle skriva för att Tommy skulle längta hem. Flugfisket i sommarens ljusa nätter hade varit allt för Tommy och han saknade det så mycket att han kände det som en kniv som vreds om i hjärtat när han tänkte på det. Det fanns vattendrag för flugfiske här också, men inte alls som i Tornedalen, inte alls som hemma.

Mamma skrev också om släkten och om folket i byn. Hon skrev att Pekka hade skaffat sig en kvinna som kom från byn där Tommy bodde. Tommy undrade vem den stackars kvinnan kunde vara. Pekka var allt annat än snäll mot kvinnor.
Tommys mamma hade själv tagit Pekka på bar gärning när han skulle till och slå kvinnan och hon trodde att det bara var hon som visste om det. Ingen idé att koppla in polisen, det blev bara mer komplicerat. Hon hade skickat tjejen tillbaka söderut, det var bättre så. Typiskt Pekka, tänkte Tommy, han kan inte hålla tillbaka våldet inom sig. Tommy hade alltid undrat varifrån Pekka fått sitt hat. Nån borde verkligen sätta stopp för honom. Under hela uppväxten hade Pekka plågat honom. Han mindes många gånger när han, liten och rädd, kommit hem till mamma och gråtit i hennes knä. Och senare, när han blev äldre och starkare, hur han och Pekka slogs besinningslöst. De behövde inte alltid en anledning då, men ofta fanns det en tjej inblandad. Det fanns ingen människa som Tommy hatade så som Pekka.

Tommy skrev tillbaka ibland. Skrev att han hade det bra här i Hälsingland och att han tänkte stanna, kommenterade släktens förehavanden, men han skrev aldrig om varför han hade stuckit från Pajala.

Tänk att jag hamnade här ändå, tänkte Tommy, när han låg i sängen. Det var skönt att han hade tagit mod till sig och pratat med Niklas om att han ville flytta från gården. Han trivdes så bra här i sitt lilla hus. Han tänkte tillbaka på hur det hade varit när han skaffade sig huset.

– Du Niklas, jag börjar känna mig ganska ensam här.
– Vad menar du? Du har ju mig och Anna! Nej, jag förstår. Du saknar en kvinna Tommy.
– Jo, ja, det gör jag nog. Jag förstår inte varför jag inte kan glömma Sara. Jag kan träffa hur många kvinnor som helst men det finns ingen som hon.
– Nåja, du var ju jättekär i Therese! Ni höll väl ändå ihop några år, skulle flytta ihop och allt. Och så har vi ju, Greta, Lisa, Åsa, Karin, Ingrid och Gudrun också.
– Hmm, ja, det har kanske varit en del kvinnor, men vad då, dom har ju velat ha mig så…
– Ja, det är bra Tommy, jag bara skämtade, men du går ju ändå under namnet hingsten… Jag är så tacksam för vad du har gjort för mig Tommy. Men jag tror att du har glömt bort dig själv mitt i allt ihop. Du kunde ju haft fru och barn för länge sedan om det inte hade varit för mig.
– Men så är det inte, Niklas. Jag har själv valt det här. Dina föräldrar hade ju aldrig kunnat hjälpa dig. Dom var ju gamla redan då, när det hände. Det är ju flera år sedan jag hjälpte dig på toa nu, eller hur?
Niklas var tvungen att skratta. Det hade inte alltid varit så roligt att vara tvungen att ta hjälp för att gå på toaletten, men nu kunde de skratta åt situationen.
– Om vi skulle vrida tillbaka tiden skulle jag göra om samma sak igen. Fast det är klart, jag kanske inte skulle ha kastat yxan i benet på dig då.
– Nej, just det ja. Men du, jag har klarat mig bra och kanske är det tack vare protesen som jag är den jag är idag. Det här har ju gett mig perspektiv på livet, jag har blivit mycket modigare tack vare det här.
– Jo, du hade nog inte närmat dig Anna för tio år sedan inte. Tänk att det blev ni två ändå.
– Ja, det var lite kämpigt. Men jag vann ju med min otroliga charm och min fantastiska dansstil.
– Danskungen Niklas med protes och allt! Det märks ju inte att du har den ens.
– Nej, jag har haft en bra sjukgymnast!
– Tack, men du, jag funderar hur som helst på att flytta härifrån.
– Va? Du ska väl inte upp till Pajala igen!?
– Nej, jag menar bara här i byn. Du vet att jag aldrig kommer att återvända dit igen. Det är bara det att det känns som om jag borde bli vuxen nån gång och inte bo inneboende hela livet. Jag är ju snart 40 år och det börjar kännas som om det är dags att ta tag i livet.
– Nä, nu, jävlar! Du har gått och skaffat dig ett fruntimmer!!!
– Nej, Niklas det har jag inte. Hade jag gjort det så skulle ju hela byn veta om det.
– Ja, just det. Skulle traktens mest eftertraktade ungkarl stadga sig så skulle varenda brud gå runt i sorgekläder. Men du ska ju vänta på Sara du. När ska du ge upp Tommy? Hon kommer inte tillbaka.

Tommy hatade när han sa så där. Niklas visste mycket väl att Sara var speciell och att Tommy hoppades på att hon en dag skulle komma tillbaka.

– Äh. Jag har faktiskt hittat ett litet stenhus vid vägen lite längre ner i byn.

Niklas visste att han inte skulle ha sagt det där med Sara. Det var ett känsligt ämne för Tommy. Men han kunde bara inte förstå hur en sån karl som Tommy kunde gå och kära ner sig i en brud som han träffat en gång för snart trettio år sedan.

– Ja, just det. Det där lilla gula som har varit till salu ett tag nu. Det har varit tomt länge det. Det var flera år sedan Sigvard dog nu. Undrar hur det ser ut inuti?
– Jo, men jag tror att det kan vara nåt att renovera faktiskt. Och det ligger ju jättenära gården. Jag kan ju gå hit på tre minuter.
– Ja, det blir nog bra det. Vi kan väl inte bo ihop för alltid. Jag visste väl att vi skulle skiljas nån dag. Niklas skrattade åt sin ironi igen.

Stenhuset var verkligen inte stort, 81 kvadratmeter fördelat på tre rum och kök. Men när Tommy kom in i den lilla hallen kände han sig hemma direkt. Det fanns ett litet vardagsrum med en gammal kamin och så en liten kammare innanför. Trappan upp till sovloftet på övervåningen knarrade lite när Tommy gick upp. Det lilla fönstret på ena gaveln vätte mot skogen och han tänkte att det var inte så stor skillnad på utsikten härifrån och på den från hans pojkrum i Rajakoski. Direkt innanför hallen låg det lilla köket med en ganska fin matplats där i alla fall fyra personer fick plats. Huset krävde ganska mycket renovering och det passade Tommy perfekt.

– Jag tror att det doftar som hemma här, sa Tommy när Niklas och Anna hjälpte honom att flytta in.
– Hemma, hur menar du då?, frågade Anna
– Jo, det finns en speciell doft som jag inte riktigt kan beskriva. Det är som mammas gröt, blandat med tobak och tjära.
– Ja, det låter ju som en jättegod lukt, skrattade Niklas
– Äh, jag vet inte. Men jag tror att jag kommer att trivas i alla fall.

Tommy kände det som om han för första gången i sitt liv rådde sig själv. Han skulle fylla fyrtio år nästa år och för första gången skulle han bo själv nu. Det var inte utan att han kände sig lite skrämd av tanken.

Tommy jobbade hårt. På dagarna jobbade han och Niklas som vanligt med jordbruket och på kvällarna pysslade han om sitt hus. Det var spännande att se hur det växte fram något beboligt ur misären som hade bildats av att det stått tomt i så många år. Tommy bytte alla de murriga, spruckna korkmattorna till ljusa trägolv och satte upp nya tapeter med gammaldags mönster. Han ville ha känslan av ett hem från svunna tider och letade noga igenom loppmarknader och auktioner efter passande möbler.

Han skickade sin nya adress till sin mamma och bara lyckokänslan av att gå till sin egen brevlåda var stor nog för att han skulle vilja stanna här för alltid. Varje kväll när han kom hem gick han förbi brevlådan och hoppades på att det hade kommit något nytt från Tornedalen. Han prenumererade på Hudiksvalls tidning och brukade alltid lägga sig på den hårda köksoffans lock för att läsa den efter maten.

Så hade det varit ett tag nu, tänkte Tommy när han låg i sängen med brevet hemifrån. Han kom att tänka på Pekka igen, vilken jävel han var. Stackars kvinna som hade hamnat hos honom.

Tornedalen, den 19:e augusti 2007.

Det rasslade om kedjespelet när Anders firade upp den avsvimmade Matsi mellan tripodens ben, bara så högt att han kunde dra skoterpulkan under den provisoriska båren.
-Jävlar vad han skrämde mig när han skrek till, sa Anders när han gick för att lossa pulkan från dragkroken. Det knakade till när ett av benen på tripoden sjönk ner i marken.
-Vi måste skynda oss, skrek Anders åt Micke, ta i här.
Matsi vaknade och började skrika igen, fäktandes med armarna satte han båren i gungning.
Det knakade en gång till när benet sjönk ännu djupare.
Anders och Micke slet pulkan så fort de bara kunde, tripoden började nu sakta att välta samtidigt som pulkan kom på plats under båren.
-Släpp ner honom nu, kommenderade Anders.
Micke fick tag i kedjan och drog spelet baklänges, sakta sjönk den skrikande Matsi ner och landade i sista sekund på pulkan innan tripoden välte helt.
-Där hade vi tur, mumlade Anders för sig själv.
Matsi hade återigen tuppat av och det var väl bäst ansåg både Anders och Micke.
-Vi lämnar alla grejer här, jag kan hämta dem sen när det blir ljust. Sätt dig du Micke hos Matsi och se till att han inte faller av.
Tonläget var nu normalt igen mellan de två karlarna.

Pekka frös som en hund och hur han än ville fortsätta jakten insåg han att det inte gick.
Han stod och velade ett tag, vilket håll skulle han gå åt? Det var då det slog honom, han var ju på väg till Savujokikojan och med lite tur fanns där kläder. Humöret återfann sig snabbt hos Pekka när han förstod att jakten på Tommy kunde fortsätta. Han blev tvungen att bryta sig in vilket skulle resultera i ett helvetes liv när byalaget upptäckte det. Och att de inte skulle förstå att det var han var för mycket att hoppas på. Fortfarande lite yr av fallet i bäcken, han hade ju faktiskt varit så gott som död. På något sätt var det tur att Leif var där men att han skulle kyssa honom sådär anstod inte en riktig karl. Det borde finnas andra sätt när det gällde oss karlar. Om det hade varit en kvinna vore saken helt annorlunda, mer riktig tyckte Pekka. Kroppen skälvde av kyla när han satte av mot jaktkojan, antagligen var Leif också på väg dit. Tankarna om att ändå tacka honom slog Pekka bort, trams tänkte han.

Leif hade nu nått till Savujokikojan och han började genast leta efter nyckeln. Han kände sig hemsk att behöva göra så här men han frös. Jaktkojorna var heliga och det kunde gå illa om man störde den ordningen. Kunde han bara hitta nyckeln borde det vara en förmildrande omständighet.
Kläderna var dyngsura efter att han vadat ut och räddat livet på Pekka, den pissråttan. Hur kan en människa vara så idiotiskt otacksam, han begrep det inte. Nycklar brukade gömmas högt, precis så att en man av normallängd nådde dem Leifs taktik var att först leta i två meters höjd, det skulle gå snabbt eftersom de flesta ställena gick bort. Hittade han ingen nyckel högt var nästa steg att leta nära dörren. När han till slut såg regeln ovan dörren i vedboden visste han att nyckeln var där, det kändes i hela hans kropp. Självsäkert trevade han med fingrarna över det ohyvlade virket, mycket riktigt nyckeln låg där. Vad han inte visste var att Tommy haft den nyckeln i sin hand mindre än 15 minuter sedan.

Rolle kom plötsligt på att om han skulle ta sitt liv måste han lämna någon form av förklaring efter sig, en lapp. I handskfacket på ambulansen fanns det han behövde, att Inga var kvar där hade han helt glömt. När han klättrat upp på bilens sida och öppnat dörren smällde synen till honom så att han föll ner bredvid bilen. Kroppen började först skaka av panik innan han åter sjönk in i apatin.

En kilometer bort svängde Kjell Ylipää genom den sista kurvan innan Lehtojokirakan, helt ovetandes om vad som väntade honom längre fram på rakan. Han drog på för fullt med den tomma timmerbilen. Ett tjockt moln av svart diselrök pressades ut genom avgasrören ovanför hytten när han tryckte gasen i botten. Den stora F12 motorn vrålade under honom när varvräknaren passerad 2400 varv. Ur högtalarna pumpade countryrock, den musikstil han avgudade. Om folk bara inte skrattat så mycket hade han burit sin Stetsonhatt varje dag. Han var en cowboy, det kände han i hela själen. 2500 varv, hastighetsmätarens neonfärgade nål riste till vid markeringen för 100 km i timmen. Högerfoten höll ner gaspedalen stumt mot golvet. 2700 varv, hastighetsmätarnålen låg nu fastklistrad i sitt yttersta läge vid 120 km i timmen men farten ökade ändå. Plötsligt uppenbarade sig något märkligt bortom bron, han fick syn på det blå ljuset som roterade likt en fläkt över vägen, högerfoten lyftes sakta från pedalen, men farten bestod i den svaga nerförsbacken. Det var bara några hundra meter kvar när Kjell förstod att han måste bromsa och det nu! 26 hjul låstes upp samtidigt, släpvagnen ryckte och kastade från sida till sida, hade han reagerat för sent? Det rök och skrek om däcken men varför kunde inte ekipaget stanna. Kjell hann se en kvinna gå över vägen innan hon försvann under bilen. I backspegeln såg han hur vagnen hoppade till när hjulen träffade henne.
– Herre jävlar, muttrade Kjell när han äntligen fick stopp på timmerbilen.
Länge satt han och tittade bara rakt fram, han ville inte kliva ut. Ur högtalarna sjöng Lyle Lovett She’s cute as a bug, short as a minute a pretty little package with everything in it.
Händerna var som fastsvetsade på ratten, pulsen steg stadigt och började nå farliga nivåer.
Paniken fick hjärtat att slå så hårt i bröstet att det gjorde ont, kinderna hettade illröda av blodets snabba framfart. Kjell var tvungen att få kontroll över sin kropp annars kunde det gå illa. Med långa rytmiska andetag tvingade han ner pulsen, smärtan bröstet avtog sakta.
Varje sekund var en kamp för överlevnad.

Leif öppnade dörren och klev in på byalagets territorium, det sved i hans samvete att behöva göra så här, han var ju vän med de flesta av gubbarna. Han var rädd att det kommer förändras i och med detta. På bordet stod en fotogenlykta och ett paket tändstickor, ryska tändstickor. Det kryllade av sådana i byn, han begrep dock aldrig varför. Det han dock begrep var att tändstickorna var usla, inte ens varannan fungerade. När Leif tog i lyktan kände han att den var varm, fan sitter det någon här i mörkret, någon som kommer att hoppa på honom när som helst. Sakta backade han ut ur stugan och visslade tyst på sin hund. King skulle märka direkt om någon gömde sig där inne. Han pekade mot dörröppningen och manade på King att gå in men hunden tvekade.
– Gå in då, viskade Leif.
Nästan lite orolig lydde King sin husse och tog ett språng över den lilla trappan. Leif hörde hur svansen smällde mot inredningen men inga skall. Den person som använt lyktan var inte kvar i stugan, det var han säker på men var befann han sig. Att det var en han fanns det inget tvivel om hos Leif, vad skulle ett fruntimmer göra här mitt i natten? Nog var det en karl alltid, men vem? Med en stark känsla av obehag klev Leif in i stugan igen, det kändes som att någon studerade varje rörelse han gjorde. Kanske gömde sig någon i buskarna utanför och bara väntade på rätt tillfälle att slå till. Han lyfte upp glaset på lyktan och drog svavlet på stickan mot plånet. Snabbt flammade det till bara för att slockna direkt. Jävla tändstickor tänkte Leif. Till slut la han ihop tre stickor och lyckades på så sätt få eld på veken. När rummet lös upp såg han att King slickade ivrigt på en fläck på golvet, när han böjde sig ner och föste undan hunden såg han att det var blod, färskt blod. Det isade till i Leifs ådror och han ställde sig snabbt upp igen. Inom bara några sekunder slog det honom att det måste vara Tommy, han hade en skada på vänsterarmen som blödde rejält. Leif skakade på huvudet samtidigt som han suckade djupt. Den Tommy Leif mindes var väl lite vild, som pojkar oftast var men att han var en kallblodig galning, det mindes han inte. Eftersom det enda vittnet var Pekka fanns det stor anledning att hysa tvivel. Det Pekka påstod att Tommy gjort mitt framför hans ögon var något orimligt, något så avskyvärt att det bara kunde vara hämtat ur en skräckfilm. King började plötsligt morra ilsket och visa tänder, det gjorde han bara åt…
– Nå är kaffet färdigt? Det var Pekka som stod i dörröppningen och var som vanligt full av ironi.
– Varför stack du bara iväg? Fortsatte Pekka som hela tiden bevakade King.
– Jag visste att du skulle komma hit, Leif ljög han hade hoppats att Pekka gått hem, eller ännu hellre dött på fläcken.
– Få ut hundjäveln, den måste vara rabiessmittad den folkilskna byrackan, Pekka var rädd för King men ville inte erkänna det.
Leif visslade till och pekade mot dörren, King lydde genast eftersom han trivdes mycket bättre utomhus, och borta från Pekka.
– Nå se till att få lite eld i spisen då, röt Pekka.
Leif gjorde som han sa men snart var måttet rågat, snart visste han inte vad som kunde hända. Pekka hade alltid varit påfrestande men aldrig så här, nu var han inte att känna igen.
På spisen stod en gjutjärnspanna, tung och hård. Leif tittade hastigt på den.
– Tänk inte ens tanken, sa Pekka medan han drog av byxorna. På något sätt anade han vad Leif tänkte, en märklig form av intelligens spirade ändå i Pekkas kortklippta huvud.

Byn, den 9 juni 2006.

Nere vid havet fanns en dansbana där det var dans på somrarna. Tommy brukade gå dit ibland. Innan Niklas blev ihop med Anna, följde han också med, mest för att få träffa Anna. De dansade mycket ute då, åkte både till Hudiksvall och Sundsvall. Men nu stannade Niklas och Anna mest hemma, kanske tog en svängom i köket då och då.

Tommy stod aldrig bredvid och tittade på när det var damernas, han blev alltid uppbjuden. Det här med dans hade han lärt sig redan när han bodde hemma i Tornedalen, men det var annorlunda där. Hemma i Norrbotten var det också vanligt att folk åkte långa sträckor för att få svänga benen lite, precis som här i Hälsingland. Men här var ju folk nyktra på dansbanorna, i alla fall nästan alla. Det hade känts lite konstigt i början, men Tommy vande sig. Ikväll spelade Date. Tommy visste att det skulle bli mycket ungdomar i publiken, men han gick ändå. Ikväll var han här för att dansa och inget annat. Men det pratades om honom, det visste han. Han hade hört en del skvaller från damtoaletten.

– Alltså Tommy är så jävla snygg. Han dansar ju som en gud också och det gör ju inte saken sämre. Hade jag inte Rune så skulle jag slå till direkt. Du, Maj som är ledig, ska du inte lägga in en stöt?
– Tror du inte jag har försökt? Jag kom så långt som till sängen sen var han inte intresserad längre.
– Vad då? Blev det inget?
– Jo, och det var hur bra som helst, men nästa dag var det tack och hej, nästa tjej, ungefär.
– Jasså du, ja, det går inte att förstå sig på karlar helt enkelt.
– Nä, han vill väl både ha tjejer men leva själv ändå.
– Ja, det är ju inte för inte han kallas för hingsten den där. Men lite nyfiken är man ju. Hur var det egentligen?

Tommy hade gått därifrån. Han ville verkligen inte höra dem bedöma hans förmågor.

Männen, och speciellt Evert, grisbonden i byn, hade en helt annan syn på Tommy. Visst hade han vänner, men det var många som såg honom som en konkurrent. Och ikväll var Evert i sitt esse efter att ha hade tagit några glas för mycket.

– Alltså ser du hur han gör sig till för min Elsa?
– Vaddå gör sig till? Vem menar du?
– Ja, men han är ju så jävla trevlig den där Tommy. Och så den där dialekten, dom faller ju som käglor tjejerna. Jag vet nog vilka han har varit med jag. Både gifta och ogifta ger han sig på.
– Jaha du, och nu tror du att han är ute efter Elsa?
– Ja, det ser du väl själv.
– Men litar du inte på Elsa?
– Jo, men den där jävla Tommy, han kan ju få vilken tjej som helst på fall. Han bara kavlar upp tröjärmarna och spänner underarmarna så smälter dom på fläcken. Jag ska ta mig fan ta honom nån dag.
– Men va fan, Evert, nu får du väl ta och lugna ner dig lite.
– Jag måste gå och pissa.
– Gör inget dumt nu.

Tommy dansade med Elsa. Hon dansade bra och han tyckte om att röra sig till musiken tillsammans med henne. Hon sa inte så mycket och det gjorde inte han heller. Det var inte alltid nödvändigt att prata sig igenom hela dansen, ibland kunde det till och med förstöra upplevelsen.

Plötsligt kände Tommy en stadig hand på sin axel. Han kände hur Elsa stelnade till i hans famn och drog sig bakåt. Sakta vände sig Tommy om och fick se hennes man Evert stå där. Han skelade med ögonen och log snett.
– Du ska ge faaan i min fru, din jävel, sluddrade han.
Tommy blev överraskad av påhoppet och visste inte vad han skulle säga.
– Va? Vi dansar ju bara.
– Dansar bara, säger du. Nu är det du som kommer med mig utanför här.

Evert var stor och tjock och förvånansvärt stark. Han tog tag i Tommys arm och slet med honom över dansgolvet. Hade Tommy varit förberedd hade han kunnat övermanna en full Evert hur lätt som helst. Men överfallet kom så oväntat att han bara lät sig dras med.
Dansbanan var omgärdad av lövskog där myggen frodades. Så fort man kom ut i luften svärmade de små blodsugarna runt en, speciellt om man var svettig efter dansen.
Evert drog med Tommy in bland några buskar och tryckte upp honom mot stängslet som var uppsatt för att ingen skulle kunna planka in.

– Du tror att du är så jävla speciell Tommy. Bara för att du kommer uppifrån. Fruntimren här springer efter dig men du ska ge fan i min fru.
– Men jag har inte gjort nåt. Jag har ju bara dansat med henne. Jag är inte ute efter din fru!

Evert brydde sig inte om vad Tommy sa. Han måttade ett slag mot hans ansikte och Tommy blev så överraskad att han inte kom sig för att ducka. Smärtan i käken blixtrade till och han förde automatiskt handen dit. Han såg att Evert stod och höll sig om handen och Tommy utnyttjade tillfället till att ge honom en lätt knuff så att han ramlade omkull.

Det gjorde fruktansvärt ont i käken och Tommy hade ingen lust att vara kvar på dansen. Han hade inte tagit bilen med sig eftersom det var ganska nära hem. Kanske man skulle sluta med kvinnor helt, tänkte Tommy. Men så när han gick vid sidan om den kurviga vägen kom han att tänka på Sara. De hade aldrig dansat ihop någon gång, men han hade drömt om det så många gånger att han var övertygad om att hon var väldigt bra på att dansa. Han undrade vart hon hade tagit vägen och om hon någonsin skulle komma tillbaka. Han visste att det var löjligt att tänka på henne fortfarande. De fick ju bara en natt tillsammans, och det var ju så länge sedan. Men kanske var det därför han inte kunde släppa henne, bilden av henne var alltför romantisk nu. Han borde ha glömt henne för länge sedan, säkert bodde hon i en fin villa utanför Stockholm, var gift och hade en massa ungar nu.

Doften av gräsets fukt blandades med kondensen från den ännu varma asfalten när han närmade sig sitt lilla hus. Reflexmässigt lyfte han på locket till sin röda brevlåda, han gjorde det alltid när han gick förbi. Det var nästan så att han missade lappen som låg på botten av lådan, en rosa lapp med en enda mening på. Hjärtat slog hårt och snabbt i bröstet när han läste orden: ”Jag är tillbaka”.

Tornedalen, den 4:e september 1922.

Elof öppnade dörren till bryggarstuga och släppte in Juha.
– Ved finns det gott om på baksidan och fotogen har du i dunken där, Elof pekade mot en plåtdunk i hörnet.
– Om du lyfter på sofflocket så hittar du lite filtar och kanske någon kudde om du har tur, Elof log men Juha ändrade inte sin min det minsta.
– Jag ska bara gå efter några saker.
Elof pilade ut genom dörren och stegade raskt ner mot båthuset. Påsen med torrköttet låg kvar i båten, tur att de förbannade kråkorna inte lyckats hitta dit. Han öppnade sedan locket på en kraftig låda i båthuset och fiskade upp en halvpanna brännvin, det skulle nog smaka tänkte han. Han var sugen på ett par rejäla supar själv men Laura skulle säkert märka doften, även om han bolmade som en tok på sin pipa. Just pipan hade räddat honom många gånger från att bli upptäckt, smygsupandet krävde sin man. När Elof klev in i stugan igen stod Juha kvar på samma ställe.
– Känn dig som hemma, sa Elof glatt när han sträckte fram påsen med torrköttet.
Det var i samma ögonblick det slog honom att utan tänder får man inte i sig mycket av det sega renköttet. Elof tog fram sin kniv från bältet och erbjöd Juha att låna den så att han kunde skära tunna bitar som gick att svälja direkt. Sedan sträckte han fram brännvinskruset och sa.
– Den här behöver man då inga tänder till.
Juha lös upp när han förstod att det var brännvin, som han hade längtat efter smaken av starkt rivande brännvin. Torrköttet fick vänta tänkte han när han vant drog upp korken och förde kruset till munnen.
– Det gjorde gott va?, Skrattade Elof
– Jo, svarade Juha, innan han förde kruset till munnen igen.
Elof fortsatte att skratta när han såg glädjen i den utmärglade mannen.
– Såja ta det lite lugnt, det blir en dag i morgon också.
Han tittade en sista gång på sin gäst innan han klev ut och marscherade tillbaka upp till storstugan. Elof undrade om han gillade att ro efter lax, det var lite ensamt ute på älven.

Tornedalen, den 19:e augusti 2007.

Kjells cowboystövlar glänste när han klättrade ner från lastbilshytten. Var det något han skötte om så var det lastbilen och sina boots. 8.900 Kr hade han betalat för dem, måttbeställda från Texas. Han hade låtit en skomakare i Luleå skicka över hans mått via e-post till James E Graver i Texas. Mr Graver hade skrivit ett personligt brev till Kjell där han förutom att gratulera till ett mycket klokt val även menat att dessa skor skulle bäras varje dag. Det var inga finskor som enbart användes vid festligheter eller liknande utan de var arbetsskor för en cowboy. Ända sedan den dagen skorna kom till postkontoret i Pajala hade Kjell burit dem varje dag. Till och med på den årliga fotbollsmatchen mellan Rajakoski och Lehtovaara spelade han i sina boots. Hans intresse för den amerikanska kulturen visste inga gränser.
Stegen kändes tunga när han närmade sig olycksplatsen. Han såg ingen kvinnokropp någonstans, hade han bara fantiserat att det gick en kvinna på vägen, men han såg ju tydligt hur vagnen hoppade till vid träffen, han kände det i hela bilen.
Plötsligt såg han något som rörde sig i skuggorna, det är någon där tänkte när han innan Rolle kom fram bakom ambulansen.
– Rolle…vad är det som hänt? Kjell röst var gäll och orden darrade fram.
– Va fan är det som hänt? Skrek Kjell nu åt Rolle och sträckte ut sina händer.
– Rolle tittade förvirrat på den unga killen som skrek åt honom. Vad kunde han säga mer än sanningen.
– Jag har dödat dem, bägge två. Rolles röst var lugn och sansad.
– Vaddå dödat, vem har du dödat? Kjell gick närmare fortfarande med händerna utsträckta mot Rolle.
Rolle tittade länge på Kjell innan han sa.
– Inga och Lisa, jag har dödat dem bägge, du måste tro mig, allt är mitt fel.
Han sträckte fram sin hand mot Kjell som genast drog tillbaka sina händer.
– Vänta nu Rolle, vad är det du säger, du har dödat Inga och Lisa…hur?
– Det är mitt fel och bara mitt fel, räcker inte det? Rolle såg oförstående ut, var det så svårt att begripa vad han sa?
– Inga sitter kvar i ambulansen men gå för fan inte och titta, hon är mycket illa tilltygad.
Rolle försökte spärra vägen för Kjell men blev resolut bortputtad när den unga killen ville fram till ambulansen.
– Snälla Kjell titta inte..hör vad jag säger för fan!
Kjell tittade in genom framrutan och blev helt förstelnad, hur än han ville släppa blicken från det som fanns kvar av kraniet kunde han inte. Halva hennes ansikte hängde som en slamsa där kindbenet en gång varit. Gommen var helt borta och underkäken hängde i en skinnbit, Kjell såg hur luftstrupen sträckte upp som en slang ur halsen. Hans ögon ville inte ens blinka, något varmt rann långsamt nerför byxbenet. Rolle tog tag om grabbens axlar och formligen slet honom från ambulansen och ut på vägen igen. Kjell blev så svårt chockad av den makabra synen att han paralyserades i ett ögonblick. Vad han inte visste var att han snart skulle få bevittna något än värre. Rolle kramade om pojken och klappade honom på ryggen när han fick syn på något som lös från ena backdäcket på timmerbilen, det såg ut som ett…kors. Han såg även något som stack ut mellan stänkskärmen och däcket, det såg ut att vara en arm. Korset blinkade pulserande mot Rolle som nu var övertygad att hans straff snart skulle utmätas. Han hade aldrig trott på högre makter, inte förrän nu.

Klockan hade passerat midnatt med råge och enbart de yngre var kvar på festplatsen, de brukade festa hela natten och långt in på förmiddagen. Äldre i byn hade ingen förståelse för deras vanvettiga beteende. Sune som spelade gitarr i bandet började fyllna till rejält och Thin Lizzys Jail break hade nu fått en helt ny innebörd, men det var ingen som märkte sådana bagateller, alla visste vad det skulle vara för text ändå.



Basisten Martin gick fram till Sune efter att de spelat klart låten och sa sanningens ord.
– Nu jävlar super du inget mer, fan man skäms här på scenen.
Sune tittade länge ner på Martin innan han sa.
– Sköt du ditt så sköter jag mitt, Sune lyfte upp grogglaset, svepte allt och torkade rent munnen med skjortärmen.
Martin kokade av ilska när han gick tillbaka till sin plats. Pär som spelade trummor ropade åt Martin.
– Spänn av lite va, det är ju fest hemma i byn inte en spelning Luleå, eller Stockholm.
Martin brydde sig inte ens att kommentera, han var nog det enda proffset i bandet tänkte han.
Solokarriär, det skulle vara något, men göra det som basist, nej det skulle aldrig gå.
Marja stod längst fram vid scenen, där hon befann sig var också alla männens blickar. Hon var 25 år och jobbade på lasarettet i Pajala, första året som sjuksyrra. Hon var mycket stolt över att ha klarat utbildningen i Umeå, ibland saknade hon skoltiden där, utelivet och alla karlar. Var det något här i livet hon gillade så var det just karlar, unga som gamla, Marja tyckte alla var söta. Hon var nästan aldrig med dem sexuellt utan det var uppmärksamheten hon gillade. När vaktmästarna på lasarettet tisslade bakom hennes rygg om att hon var rena rama slitzbruden, blev hon än mer utmanande och flirtade på skoj med dem. Marja behövde aldrig oroa sig för skjuts, dricka eller något överhuvudtaget vad det gällde nöjeslivet. Det stod alltid karlar på kö för att bjuda ut henne, försöka imponera på henne. Småpojkar med alldeles för stora snusar och kepsskärmar vassa som knivar busvisslade ofta efter henne på byn. Hon svarade då med att puta lite extra, killarna tystnade i regel, pionröda i ansiktet.
Ibland gick hon fram till de visslingskunniga moppekillarna och frågade om de ville klämma lite på henne, då sprang de snabbt hem till mamma medan hon stod kvar och skrattade.
Tidigare på kvällen hade hon sett Tommy, det var första gången och han väckte något som ingen annan gjort på länge. Hon visste att det var Yrjö och Gärdas grabb som försvann i början på åttiotalet, ingen visste vart. Det fanns något väldigt spännande kring honom, inte bara utseendet utan hela hans person. Men vart hade han tagit vägen, hon letade överallt utan att finna honom.

De blöta byxorna låg och fräste på vedspisen, en Norrahammar modell 627. Leif passade kläderna noggrant så att de inte skulle ta eld. Pekka tyckte tiden gick alldeles för fort, Tommy kunde vara borta för alltid.
– Det räcker om dom är någorlunda torra, sa Pekka medan fingrarna trummade orytmiskt på bordet.
Leif sneglade ännu en gång på gjutjärnspannan.

Tommy - del 5
Upp

Kjell började hämta sig en aning från chocken av synerna i ambulansen, han tittade ner på sina blöta byxor och skämdes. En riktig cowboy pissade aldrig ner sig, aldrig!
Rolle drogs som av en magisk kraft mot det blinkande korset på bakdäcket. När han kom riktigt nära såg han att det var fastpressat mellan mönstret på däcket men varför blinkade det?
Något började förtydligas i mörkret och han upptäckte att Kjell stod precis bakom honom.
Ovanför korset, uppe på däcket låg det något som såg ut som en mun, men en mun måste ha ett ansikte och ett ansikte en kropp, en människa har en kropp. Rolle kastade sig baklänges….
– Jävlar, jävlar oh fy fan…….
Nog hade Rolle sett många bilvrak men något liknande hade han aldrig sett. Det var bara ansiktsmusklerna kvar, allt skinn hade slitits bort. Det var fruktansvärt.
– Gå bort Kjell, gå bara bort och sätt dig i hytten.
Grabben gjorde förstås tvärtom och böjde sig ner för att kunna se bättre. Det som gjorde att korset blinkade var blod som droppade, mängder av blod pulserade ut genom Lisas mun.
Hela hon låg inklämd mellan stänkskärmen och däcket, med våldsam kraft hade hennes kropp pressats in i detta lilla utrymme. Ben och armar låg huller om buller. Den som senare skulle ta loss henne måste vara gjord av stål. Rolle tänkte att om en sådan person kommer från jobbet och frugan frågar hur dagen varit? Vad säger man då, jo tack jag plockade ut en kärring som pressats in mellan däcket och stänkskärmen, hon satt som fan förstår du, tog hela dagen.
Det blir väl någon stackars brandman från Pajala som får ta sig an det, stackars sate.
Kjell var fortfarande avtrubbad och kunde inte riktigt förstå vad det var han tittade på.
Det fanns vissa saker som antydde att det var en människa men ändå inte, det var blodigt och trasigt det kunde han se. Då fick han syn på grenen som stack ut mitt ovanför däcket och förstod att det var en rotvälta. Mörkret hade spelat honom ett spratt bara. Det var en rotvälta som kommit upp på vägen när ambulansen kört av vägen, det var den han kört över inte en kvinna. Lättad av sin förklaring tog han tag i grenen som lossnade förvånansvärt lätt och skulle precis slänga den i diket när han såg ett armbandsur runt grenen. Den hade även guldringar och längst ner på grenen fanns naglar som var röda.
Sakta gick sanningen upp för Kjell, det var inte en gren han höll i utan en kvinnoarm.

Tornedalen 1922
Juha försökte ta det lugnt med brännvinet men det smakade för gott, alldeles för gott. Elof hade tänt fotogenlyktan innan han gick. Det fanns lite björkved bredvid spisen som säkerligen skulle ta eld med lätthet. På bordet, bredvid påsen med torrkött låg en tändsticksask som såg bekant ut. Han höll fram asken i skenet av lyktan och såg direkt att det var ryska tändstickor.

Ett leende bredde ut sig på Juhas ansikte, som genom ett trolleri var han för en stund tillbaka i hembyn vid östra stranden av sjön Ladoga. För ett ögonblick skymtade han både sin mor och far om än vagt. De höll på med höbärgningen inför vintern, en tid då han hade trivts som bäst, då han fick jobba.

Med van hand slet han av lite näver från en av klabbarna och lade den sedan platt i eldstaden. Nävret knölade han ihop innan det placerades intill veden. Han letade fram några tunnare vedbitar och skar jack i dem med kniven som Elof hade gett till honom, och la dem snett ovanpå. Juha tog ut tre stickor, han visste hur urusla de var. Det sprakade till direkt om nävret och gula flammar slog upp. Han kände genast lukten från rökstrimlorna som smet utanför och njöt, det var näst tjära den godaste doft han visste. När han såg att elden tagit sig plockade han upp brännvinskruset från bordet och stjälpte i sig några duktiga klunkar. Ruset kom ganska fort och skänkte honom glädje blandat med melankoli. Han välkomnade tungsintheten då han fann en njutning i det, som om det var kopplat till hans livslust. De flesta människor trivs inte med att vara ensamma, de slutar helt enkelt att fungera som om de vore övergivna. Juha kände nästan tvärtom, det var avskildheten han närde sig av.

Någon kvinna hade han aldrig haft men djupt inne gnagde en längtan ändå. Fast vem skulle vilja ha honom, han var ju oftast inte värd mer än en byracka? Värmen strålade från eldstaden och hans fårade ansikte lös nästan gudalikt i skenet. 40 år och en fot i graven, nästa kalla vinter skulle nog bli hans sista.

Han skar tunna skivor av torrköttet och svalde dem hela. Kruset blev bara lättare vilket övergick till att bli ett orosmoment då törsten var stor. Tröttheten räddade honom dock i sista stund och letandet efter mer brännvin uteblev. Kudden kändes overkligt mjuk och trygg vilket fick honom att slappna av och somna.

Rajakoski 19:e augusti 2007



– Nu måste dom vara torra, bullrade Pekka.
Han var ivrig att komma iväg så att Tommy inte skulle få för stort försprång. Då såg han något som glänste till på golvet när Leifs skugga passerade.
Pekka böjde sig ner och kände med fingret.
– Det är ju färskt blod, är det ditt?
Leif kom på att han glömt berätta om blodet och fruktade nu Pekkas bottenlösa vrede.
– Vaddå blod, sa Leif och spelade överraskad.
– Det är ju för fan en pöl med blod på golvet, har du inte sett det?
– Låt mig se, Leif böjde sig ner bredvid Pekka och strök sitt pekfinger över den mörkröda fläcken.
Han gnuggade pekfinger och tumme mot varandra innan han utbrast med en förvånad min.
– Det är blod, det kan vara Tommys blod.
– Nä det är din morsas blod, klart som fan det är Tommys, Pekka var riktigt upphetsad av fyndet.
Eftersom det inte hade koagulerat helt betydde det att Tommy var i närheten tänkte Pekka. Han kanske gömmer sig bara runt knuten.
– Nu räcker det med kläderna, få hit dom nu, han gestikulerade att Leif skulle skynda sig, Tommy kan vara här utanför.
Leif visste att Tommy var långt borta eftersom nyckeln var tillbakalagd, hade han flytt i panik skulle han då låst och placerat nyckeln på regeln? Knappast men det skulle han inte berätta för Pekka. Leif tvivlade mer och mer på hans berättelse om vad som hade hänt vid ladan bakom scenen på festplatsen.
– Tror du han är på väg mot Lehtovaara? Pekka tittade manande på Leif
– Och gå över stormyren, nej det tror jag inte och springa runt tror jag inte heller.
– Vad säger du, vars är han på väg?
– Han kanske är på väg tillbaka till byn.
– Äh lägg av, varför skulle han det?
– För att göra det oväntade, är inte det rimligt?
Det fanns något i Leifs tankebana, tänk om han hade vänt här vid kojan, sett oss komma hit på säkert avstånd och sedan sprungit tillbaka, till sin bil. Pekka brottades med tankarna.
Leif trodde inte heller att Tommy vänt och var på väg mot byn men han ville distrahera Pekka så att Tommy skulle få mer tid, han var övertygad om att något inte stämde.

Byn, den 9 – 10 juni 2006
Tommys händer darrade när han satt vid sitt lilla blå köksbord och åter läste den lilla meningen på den svagt rosafärgade lappen. Det fanns bara en förklaring till det här. Hans liebling, hans Sara, var tillbaka. Men var fanns hon? Hur kunde han få tag i henne? Varför hade hon bara lagt en lapp i brevlådan?
Tommy satt länge vid köksbordet och funderade på vad han skulle ta sig till. Det var sent på natten och ingenting han kunde göra just nu, det visste han. Så fort morgonen kom skulle han gå till Niklas och fråga honom om råd.
Det blev inte mycket sömn den natten. Det lilla sovloftet kändes plötsligt trångt och kvavt och Tommy vände och vred sig i sängen. Trots att han bara använde ett tunt lakan som täcke rann svetten utefter kroppen. Hon är tillbaka, hon är tillbaka, var det enda han kunde tänka.

Det spratt i hela kroppen av glädje, när Tommy sprang till Niklas och Annas gård nästa dag. Han skrek när han såg Niklas ute på gården.
– Niklas! Hon är tillbaka, hon är tillbaka!
– Vad är det du säger, Tommy? Vad svamlar du om?
– Alltså Sara är tillbaka, hon lämnade den här lappen i min brevlåda igår kväll!
– Vad är det här? Men är du säker på att det är hon då? Är det inte någon som vill retas med dig?
– Nej, hon är verkligen tillbaka. Det känner jag på mig, Niklas, jag bara vet det.
Niklas suckade och slog ut med armarna.
– Okej då, Anna hörde faktiskt ett rykte om att Sara var tillbaka i byn.
Tommy förstod ingenting. Var han den sista som fick veta att Sara var tillbaka?
– Va? Vad säger du? Varför har du inte sagt något tidigare?
– Men Tommy, det var bara ett rykte. Vi ville inte ge dig några förhoppningar om det inte var sant.
– Ja, men jag hade velat veta, det fattar du väl. Hörde hon nåt mer då, Anna? Fick hon veta var Sara höll till?
– Nja, inte direkt, men föräldrahemmet har ju stått tomt sedan pappan försvann spårlöst.
– Ja, det är ju möjligt att hon har åkt dit nu när han har blivit dödförklarad sedan nåt år tillbaka. Men vilken skit hon kommer tillbaka till. Minns du hur jävligt det såg ut där på slutet.
– Ja, fy fan, det var tidningar över hela golvet för att suga upp allt kattpiss. Porrtidningar vill jag minnas att det var.
– Mmm, det var det. Polisen fick ju anlita en städfirma för att sanera. Jag tar mig en sväng dit upp om det är okej?
– Visst, gör det du. Men bli inte för länge va ,vi har hur mycket som helst att göra nu.
– Jag vet, jag tar mig bara en sväng. Är hon hemma så kan vi ju träffas sen.

Tommy satte sig i sin gamla röda Chevrolet som han och Niklas hade rustat upp. Suffletten hade han fällt ner nu när solen lyste från en molnfri himmel. En bit bort på vägen svängde han av till vänster och in på en gropig grusväg, han svängde ytterligare några gånger för att komma in på den lilla grusvägen som ledde till byn där Saras föräldrahem låg. Mitten av vägen var gräsbevuxen och kittlade bilens underrede. Vinden tog tag i Tommys halvlånga hår och han kände sig fri och glad. Tänk om hon faktiskt var tillbaka, tänk om Sara var här igen.

Huset låg längst bort i byn som bara bestod av elva hushåll. Flera av husen stod nu tomma, förutom några veckor under sommaren. Det var inte många som kunde bosätta sig så här avsides längre, även om de hade velat. Landsbygden skulle blomma hade regeringen sagt. Jo, visst blommade den. Åkrarna var överfulla av midsommarblomster, hundkex och smörblommor. Men knappt några människor eller djur syntes till. Tommy rycktes ur sina funderingar när han stannade bakom huset där Sara och hennes pappa hade bott.
Den röda färgen på husets väggar var solblekt och flagnad, två gamla Volvotraktorer från 70-talet stod parkerade i leran bakom huset. Däcken hade sjunkit ner en bra bit i den mjuka marken när fordonen inte använts på lång tid.
Han såg ingen bil på gården, inget liv syntes till. Men i fönstren hängde gardiner och några pelargoner lyste upp. Det var många år sedan det varit både gardiner och blommor i de här fönstren.
Tommy klev ur bilen. Hjärtat slog okontrollerat i bröstet och händerna kändes kalla och fuktiga när han gick upp för de tre trappstegen och fram till den gula ytterdörren. Sakta lyfte han handen och knackade på. Sekunderna förflöt i ultrarapid och det kändes som om han väntade i flera minuter. Men ingen kom och öppnade dörren. Missmodigt gick han mot bilen igen. Då kom han på att han skulle göra samma sak han, han skulle sätta en lapp på dörren. Om hon var tillbaka skulle han få veta det nu.
Med sin spretiga handstil skrev han ”Kom till dansbanan på lördag. Vi ses!” Han skrev inte under med sitt namn, om hon hade skrivit lappen i hans brevlåda så skulle hon förstå.

Byn, 15 juni 2006
Veckan som följde var fruktansvärt plågsam och samtidigt fantastisk för Tommy. Han kunde inte tänka på någonting annat än liebling, Sara, han kanske äntligen skulle få träffa henne igen.
– Du Anna, skulle du inte kunna köpa lite nya kläder till mig om du ändå ska till stan idag, sa Tommy på fredagen.
– Okej då, men jag får ju alltid köpa åt både dig och Niklas. Jag förstår inte varför ni inte kan köpa kläder själva.
– Men du vet ju vad vi vill ha och så är det ju så jävla tråkigt att gå i affärer hela dagarna.
– Vadå hela dagarna, jag ska bara in några timmar.
– Men det känns som om det tar hela dagen om man är med.
– Ja, ja jag vet. Känns det nervöst nu då när du kanske får träffa Sara igen i morgon kväll?
– Ja, jo, jo, det känns jättenervöst faktiskt. Ingen har ju sett till henne under veckan, så jag vet ju inte om hon är hemma heller. Du har inte hört nåt?
– Nej, det är som om hon inte existerar i byn igen. Men du, jag hoppas att hon är tillbaka för din skull. Det verkar ha varit något väldigt speciellt mellan er.
– Äh, det var ju faktiskt bara en natt. Men det var något speciellt för mig, det var det ju. Jag kan bara inte glömma henne. Kanske det känns jättekonstigt om vi ses igen, men man måste ju ge det en chans. Livet är för kort för att man inte ska ge kärleken chansen när man hittar den.
– Ja, det är sant. Det var precis så jag tänkte när jag träffade Niklas. Ingenting i världen kunde få mig att slita mig ifrån honom.
– Visst var du förlovad va?
– Ja, jag var ju det. Men vad gjorde det, när jag hade träffat Niklas. Ingenting var sig likt från den dagen.
– Ja, han är en riktig vän Niklas. Men du köper en snygg skjorta åt mig då?
– Visst, visst Tommy, jag ska handla lite åt Niklas också.
– Tack.

Tommy försökte sig på att åka till affären i byn och handla mat på fredag eftermiddag. Hon måste ju ha mat, tänkte han, kanske hon är där just nu. Men det var bara de gamla vanliga tanterna som sände suktande blickar mot honom. Han visste att han hade en enorm dragningskraft på kvinnor, och i vanliga fall tyckte han att det var ganska roligt att flörta lite med byns damer när han gick på affären eller bara på en promenad genom det lilla centrumet. Men nu kändes deras blickar bara besvärande och han handlade bara mjölk och bröd och sedan stack han hem igen. Kollade brevlådan innan han gick in, men det fanns ingen ny lapp där.

Byn, 16 juni 2006
Niklas började bli lite irriterad på Tommy under lördagen.
– Alltså, nu är du borta igen Tommy! Ska vi ta in höet eller ska du stå där och drömma som en mätt häst hela dagen?
– Förlåt, Niklas. Jag är så nervös för ikväll. Tänk om hon inte är på dansen, vad gör jag då? Och tänk om hon är där, vad gör jag då?
– Jag förstår. Det var ju ungefär så jag kände det med Anna också. Vi sågs ju bara på dansbanan i början och längtan till varje dans var som en hemsk knottplåga blandad med det härligaste pirr i kroppen.
– Jo, jag minns det. Du var ju helt borta då. Kunde inte ta dig för någonting. Men jag ska hjälpa till med höet, jag ska verkligen försöka.
– Okej, okej, men vi jobbar bara några timmar till. Sen går du hem och provar kläderna som Anna köpte. Vill du att vi ska följa med på dansen ikväll?
– Äh, ja, det kanske skulle hjälpa lite. Det var ju länge sedan ni var ut någonting också nu. Grannen kan säkert titta till djuren.
– Ja, jag ska prata med Anna. Det är ju ändå Zlips som spelar, hennes favoritband.

Tommy stod framför spegeln hemma i sitt lilla hus. Anna hade köpt fina kläder åt honom. Hon kunde sin sak när det gällde kläder den kvinnan, tänkte han. Men ändå var han inte nöjd med det han såg i spegeln. Skulle Sara verkligen gilla honom nu. Det hade gått 25 år och det syntes. Borta var den vältränade magen, den hade ersatts med en ny ganska mycket mjukare kudde. I det nötbruna håret syntes flera grå hårstrån. Äh, hon får väl ta mig som jag är, tänkte Tommy.
Han drog borsten genom håret en sista gång. Hur skulle det bli ikväll? Han visste inte vad som skulle vara värst. Om hon var där eller inte.

Rajakoski 19:e augusti 2007.
Marja hade letat överallt efter Tommy men ingen visste var han var. Yrjö hade bara blängt på henne när hon frågade om han visste var sonen var. Den gamle mannen hade sett väldigt jäktad ut och vinglade betänkligt när han satte av med Hannes i hasorna. Jaha då får han väl skylla sig själv om han håller sig borta, tänkte Marja och gick mot scenen. Sune som spelade gitarr var ofta en reservplan. Hon tyckte mycket om honom men inte så att hon ville vara tillsammans med honom. Han var mer som en kompis men då och då passerade de kompisskapet och blev älskare. Sune hade aldrig ställt några krav på henne, som att vara tillsammans eller så. Ibland oroade det henne. Alla andra killar ville vara tillsammans redan efter första dejten. De ville låsa in henne som en värdefull juvel, något att skryta med. Hon hatade dessa killar och ibland önskade hon att hon inte var så snygg. Emellanåt funderade hon på hur det skulle vara att kanske ändå vara tillsammans med Sune, eller skulle magin försvinna då?
När hon kom fram till scenen nickade Sune åt henne och log, han var nog den coolaste kille hon kände. Inte bara för att han var en jävel på att spela gitarr men för hans otroliga charm. Och när hon var full blev hon ideligen genuint förälskad i Sune men dagen efter var dessa känslor oftast helt borta. Sune bodde i Luleå och hon i Pajala så de hann inte träffas så ofta, men satt nästan varje kväll på nätet och chattade med varandra. Hon undrade varför han inte försökt att fånga henne, som alla andra karlar.

Kjell släppte Lisas arm instinktivt när han förstod vad det var. Den blottade axelleden gav ifrån sig ett ihåligt läte när den slog mot asfalten. Rolle såg att pojken inte klarade mer och försökte leda honom mot lastbilshytten, men åter igen var Kjell som fastvuxen på platsen. Hur kunde saker och ting bara urarta så som det har gjort? Varför hade Lisa helt plötsligt rusat ut på vägen, precis som om hon såg något hon ville ha? Korset, kan det ha varit hennes kors som hon tappat? Hur hade hon tappat det i så fall, och varför?
– Stanna här Kjell, jag ska bara kolla en grej.
Rolle gick mot däcket där korset satt inklämt i mönstret, han ville inte se Lisas hudlösa ansikte igen men han var tvungen. Blicken var sänkt mot marken när han gick runt bakändan på timmersläpet, musklerna var spända i försvar mot det otäcka som väntade. Det var blod överallt så något kors gick inte att se men han visste ungefär var det satt. Med fingrarna började han att leta i skårorna tills ett hårt spetsigt föremål tryckte mot ena fingertoppen. Han pressade in fingret bakom föremålet och drog men det satt för hårt. Någonting blänkte då till vid hans sida, det var Kjell som räckte fram sin Leatherman.
– Prova med den här.
– Ja, bra.
Korset lossnade lätt med hjälp av tången, halskedjan var av men hängde ändå kvar. Rolle strök smycket mot sina byxor för att få bort blodet men att läsa inskriptionen var omöjligt i det svaga ljuset. Plötsligt blänkte det till igen, Kjell hade även en maglite, en amerikansk ficklampa i sitt bälte.
”Anna Riistimella”, Lisas mormor, då var det Lisas kors, alltså inget övernaturligt. Rolle kände en stor lättnad ända tills han stirrade rakt mot hennes före detta ansikte. Ögonen ville inte riktigt fokusera, det var som ett skydd.

Tornedalen, den 4:e september 1922
Elof vaknade tidigt, han hade drömt om den stora laxen som så många gånger förr. Den måste väga långt över 30 kilo, kanske närmare 40 kilo. En sådan stor fisk kunde familjen äta på i minst 20 dagar. Försiktigt klev han upp ur sängen för att inte väcka Laura. Hon kunde gott sova en stund till om hon skulle orka vara elak hela dagen, tänkte Elof när han stängde sovrumsdörren efter sig. Klockan var inte mer än halv sex när han tände upp vedspisen i det stora köket. Han stod länge och tittade ut genom fönstret, älven flöt sakta fram och lockade med sin blanka spegel. Om man var duktig på att läsa vattnet kunde man lätt se alla ståndplatserna. På ytan kunde man se små tecken som visade att det var en sten på botten några meter upp. Ibland var dessa tecken tydliga, ibland osynliga för ett otränat öga. Det berodde på vattenståndet, hur väl det gick att se dessa stenar. Han var så uppslukad av älven att han inte märkt att lilla Yrjö kommit in i köket, han stod bredvid sin far med nallen fastklämd mellan armen och kroppen.
– Nämen vem har vi här då, Elof log med hela ansiktet när han lyfte upp sin son och ställde honom på köksbänken.
– Pappa, den lilla pojken skruvade på sig.
– Ja Yrjö.
– Eh pappa.
– Ta god tid på dig att komma på vad du ska säga, du vet alltför många börjar prata innan dom tänkt klart, ja som dom i Stockholm till exempel. Elof skrattade högt åt sig själv.
Yrjö kom helt av sig, antagligen hade han inte något viktigt att säga ändå. Det var inte bara Elof som förfördes av älven, den verkade ha samma effekt på den lille pojken också. Ibland kunde Yrjö titta långa stunder, ofta mot samma plats, Ingmars nätsten.
– Nå, ser du något vid farbror Ingmars sten?
– Näe.
– Brukar du se något där?
– Jo.
– Vad ser du där då?
– Fiks
Yrjö var redan 3 år men en del ord hade han svårt för, vilket roade hans far.
– Vilken sorts fisk?
– Lask
Elof skrattade så innerligt att det snabbt övergick till en kraftig hostattack. Med kaffepannan i handen började han att veva och flaxa med armarna likt en nackad höna, alltmedan ansiktsfärgen gick från rött till lila. Ur pipen på pannan sprutade kaffet ut och målade mörkbruna konstverk på väggar och golv. Lilla Yrjö tittade med stora ögon på sin far innan han började skratta och klappa händerna. Elof hade inte lyckats ta ett riktigt andetag på flera minuter och en viss panik började blossa upp. Han släppte pannan och började banka med handen på bröstet som för att få slut på hostan. När det väl gav med sig var han så utmattad att han la sig raklång på golvet.
– Vad är det ni håller på med här, Lauras röst var hård och blicken knivskarp.
Hon stod länge i dörröppningen och studerade oredan som Elof ställt till med. Yrjö hade slutat skratta och tittade skamset ner i golvet från köksbänken där han stod.
– Vad i helskotta har det tagit åt dig Elof?
Elof hävde sig upp på ena armen flämtandes som en älghund i september.
– Jag fick en hostattack, den bara kom plötsligt och överraskade mig när jag höll i kaffepannan, Elof var fortfarande blålila i ansiktet.
– Jag har ju sagt att du ska hosta utomhus, vad är det i det du inte begriper?
– Men snälla Laura, jag hann inte ut, det kom så plötsligt.
Elof tittade mot Yrjö som var nära till gråt. När han fick ögonkontakt med grabben blinkade han med ena ögat och log i smyg. Pojken sken upp för en stund, lättad av faderns budskap.
– Nu sätter jag mig och läser en stund och när jag kommer tillbaka skall köket vara tipp topp, Laura vände bryskt på klacken och försvann mot sovrummet igen.
Hon kunde inte förstå varför hon gift sig med en sådan odugling som Elof.
– Är mamma arg? frågade Yrjö sin far.
– Jo mycket arg, men inte på dig, bara på mig, Elof lyfte ner sin pojke och bad han att gå till sitt rum och leka en stund.
Elof visste att han måste berätta för Laura om Juha, främlingen som kom kvällen innan. Hur skulle han lägga fram det för henne, och speciellt nu när han redan retat upp henne?

Rajakoski 19:e augusti 2007
Pekka hade fått på sig kläderna som fortfarande var fuktiga. Tyget hade bränts på flera ställen men det spelade ingen roll. Var Tommy på väg tillbaka mot byn eller hade han fortsatt mot Lehtovaara? Leif bommade igen dörren och låste hänglåset innan han gick mot boden för att lägga tillbaks nyckeln. Pekkas ögon blev mörkare för varje sekund, ilskan rev i hans själ. Mest för att han var tvungen att välja åt vilket håll de skulle gå, varför hade det valet plötsligt dykt upp. Leif, det var Leif som kom med förslaget. Varför gjorde han det, var han på Tommys sida helt plötslig?
– Säg mig Leif, varför kom du med idén att Tommy vänt och är på väg mot byn?
Leif stelnade till inne i boden när han hörde Pekkas fråga. Hur hade han listat ut det så fort eller överhuvudtaget listat ut det? Det är kanske nu man ska använda anfall som försvar tänkte Leif.
– Att bara följa givna alternativ ger inget spelrum, fortsätter han satsar han allt på ett kort, att han är mer uthållig. Men om han däremot vänder här när han sett oss i stugan får han ett enormt försprång. Det var bara det jag menade.
Pekka blev nu än mer förvirrad eftersom Leif hade en poäng i det han sa.
– Va fan vi går mot byn då.
Det kändes inte rätt i Pekkas huvud och motvilligt började han gå i östlig riktning men efter bara 100 meter stannade han.
– Det här går inte, det känns helt fel. Någonting säger mig att Tommy fortsatt mot Lehtovaara, Pekka hade bestämt sig för att vända om.
King tittade länge på sin husse och undrade säkert vad de höll på med. Leif visade med armen åt hunden att springa i förväg. Hade han haft geväret på axeln skulle King förstått att det var jakt, men inte på människa.
– Det finns en väg över myren, den är svår att finna men jag vet var den är, sa Pekka med blicken hela tiden framåt.
En väg över myren, vad svamlar han om tänkte Leif, det finns ingen väg över, var har han fått det ifrån? Lehtovuoma är den största myren på säkert 10 mils håll och vi får nog gå runt den som vi alltid gjort. Leif mindes historier om män som fastnat i myren när de dumdristigt valt att korsa istället för att gå runt. Det sägs att deras desperata skrik hörs ibland under mörka höstnätter. Flera av de äldre i byn intygar att det är sant. Yrjö säger att han inte bara hört deras hjärtskärande skrik men även sett gestalter röra sig i rådimmans gräns. Trams tänkte Leif, det är bara spökhistorier för att skrämma barnen från att leka där, då myren var en mycket farlig lekplats. Han hade både sett och hört älgar som fastnat i myren och gått en plågsam död till mötes. Även om de velat hjälpa älgarna har de inte kunnat, man kommer inte ut på gungflyn utan att dras ner. Ibland funderade han på att det kunde ha varit harar som fångats av räven vid myrkanten. Den som någonsin hört en hare skrika vet hur fruktansvärt det låter. Om då luften var helt stilla och slöjor av dimma belystes av kvällssolen när räven tog haren är det förståligt om till och med de tuffaste karlarna la benen på ryggen. Det kan ha varit så dessa historier kommit till.
– Vad är det för väg över myren du pratar om?
Pekka blängde snabbt på Leif innan han svarade.
– Det går en grusås nästan i mitten, följer man kammen tar man sig över utan problem, jag har gjort det flera gånger, senast på midsommardagen.
Hur kommer det sig att Leif aldrig hört talas om någon grusås under Lehtovuoma?
– Vem har visat den till dig, Leif tittade nyfiket åt Pekkas håll.
– Ingen.
– Ingen, nån måste ju ha visat den för dig eller hur?
– Nej
– Nä nu fattar jag ingenting
Pekka log, Leif tyckte han nästan såg mänsklig ut varje gång han log, fast det var långt emellan gångerna.
– Minns du när gubbarna från Australien var här och flög över byn, kors och tvärs i flera veckor?
– Jo det är klart jag minns det, vem gör inte det.
Gubbarna från Australien jobbade inom gruvindustrin och letade efter järn, koppar och guld. Under flygplanet hängde en märklig grej som liknade en torped, det var en specialradar som såg ner i marken. För att det skulle fungera optimalt var de tvungna att flyga väldigt lågt. Det gick väl an för människorna men djuren stressades till döds. Flera hundar rymde och kom aldrig tillbaka, många blev odugliga i jakten och visade upp oförklarliga beteenden. En del fick de också avliva. Samerna försökte stämma gruvbolaget då flygningarna pågick mitt under kalvningen men regeringen var på gruvbolagets sida och avfärdade direkt alla anspråk på skadestånd. Kalvarna blev lätta byten för varg och räv när de irrade omkring helt försvarslösa.
– Jag drack några öl med en av gubbarna på bykrogen och frågade om hur de såg ut, ja alltså kartorna de fick fram över området. Allt var inlagt på dator så han tog med mig upp på sitt hotellrum. Av en händelse visade han upp en bild över Lehtovuoma och jag såg ett rött streck som klöv myren i två delar. Han berättade att det inte var en malmfyndighet utan att fast mark låg väldigt ytligt under myren, kanske bara en decimeter under mossan.
– Det var som fan, Leif tog av kepsen och kliade sig på hårbotten, det var som fan.
– Gubben skrev ut en karta åt mig och med hjälp av den har jag hittat vägen över myren.
– Man måste ju spara över en mil, eller mer, sa Leif och satte kepsen till rätta.
– Mycket mer, sa Pekka och njöt av sin triumf.

Sune la ifrån sig gitarren och hoppade ner från scenen, han var inte lika smidig som förr och Marja kunde inte låta bli att skratta.
– Vänta du bara, snart är du en gammal nucka med käpp, dundrade Sune.
– Aldrig, hon fortsatte att skratta högt.
Marjas jeans var tajta, nästan som om de var sydda på kroppen. De gröna ögonen tindrade bakom hennes mörka lockar, läpparna glänste röda. Även om Sune känt henne i så många år blev han lika hänförd av hennes skönhet varje gång de sågs. Två stora silverfärgade ringar hängde i hennes örsnibbar, delvis täckta av hennes axellånga hår. En sliten skinnjacka nådde nästan ner till byxlinningen, i glipan kunde Sune skönja hennes olivfärgade hud. Hur kunde hon se så exotisk ut, nästan som ett sydländskt utseende? Ett par högskaftade stövlar med klack fick henne att se längre ut, det var sällan hon gick i lågskor. Hon mötte Sune med öppna armar och gav honom en puss på kinden. Han kände genast blicken från Martin bränna i ryggen, likt knivar av avundsjuka.
– Har du tid en stund för mig? Marja log med sina overkligt vita tänder.
– Det är klart jag har.
– Bra, kom vi går bort en stund, jag vill fråga dig några saker.
Marja tog Sunes hand och ledde honom ut från det stora partytältet. Ett gäng med grabbar gjorde tummen upp till Sune när de såg dem hand i hand. Sune log generat men ändå med stolthet. De gick bort mot Tommys föräldrahem, den största gården i byn. Alla fönster hade markiser vilket skänkte hemmet en känsla av lyx. Stolparna som höll upp balkongen ovanför bron var av massiv ek, de hade kostat en förmögenhet men Yrjö ville ha dem och så blev det. Den gamla älghunden Lukas kämpade för att komma upp på sina ben när han såg Marja och Sune närma sig. Ett svagt skall var nog, han orkade inte mer, slutet för honom var nära.
– Du, umgicks du något med Tommy innan han stack, ni är väl ungefär samma ålder, eller hur? Marja tittade bedjande i Sunes ögon.
– Varför undrar du det? Sune tyckte frågan var konstig.
– Näe, jag såg honom här på festen och blev nyfiken bara.
Sune förstod nästan direkt vad hon menade med nyfiken, hon var intresserad av honom och det tyckte Sune var lite obekvämt. Det var alltid jobbigt att prata med henne om andra killar hon ville träffa. Han hade dock alltid lyckats hålla fasaden, trängt undan sina känslor för henne. Varför sa han inte rakt vad han kände för henne? Men det var liksom för sent, han skulle ha gjort det för flera år sedan.
– Vi gick på skolan tillsammans, han gick två klasser över mig. Sune vacklade med blicken.
– Jamen umgicks ni något? Marja var ivrig.
– Jo lite.
– Ska man stoppa in ett mynt någonstans för att få igång pratkvarnen? Hon ryckte lätt i Sunes arm
– Hahaha jo kanske det. Han kunde inte hålla tillbaka leendet.
– Varför stack han då?
– Jag är inte säker men det sägs att han och Yrjö kom i luven på varandra.
Sune hade frågat mycket om Tommys försvinnande då när det hände för 25 år sedan men ingen verkade veta. Han hade till och med frågat både Yrjö och Gerda varför Tommy stuckit och vart han stuckit. De hade bara skakat på huvudena och sagt åt honom att inte fråga något mer. I morgon, om Tommy var kvar skulle han fråga honom själv.
– Har du haft någon kontakt med honom under alla dessa år?
– Nä, han bara dök upp nu på släktträffen.
Plötsligt klev Hannes ut ur Yrjös och Gerdas hus, därefter stängde någon dörren resolut bakom hans rygg.
Hannes gick sakta nerför trappan och förbi Sune och Marja utan att notera deras närvaro.
– Hannes, ropade Sune men utan reaktion.
Antingen var han full som en tuta vilket inte var helt omöjligt tänkte Sune – eller så har det hänt något, men vad?
– Kom vi går tillbaka, Sune tog nu Marjas hand och hon följde med om än lite motvilligt.
Allt det här märkliga kring Tommy gjorde henne bara mer intresserad av honom. Fast någonstans brann det ändå ett ljus för Sune, hon hade känslor för honom men var så gott som säker på att de var obesvarade.

Byn, kvällen den 16 juni 2006
För ovanlighetens skull tog Tommy bilen till dansen på lördagskvällen. Luften var ljummen och han lät suffletten var nere så att han kunde känna havsbrisen i håret. Han hämtade Niklas och Anna vid strax innan nio.
– Åh, vad kul det ska bli! Det var ju hur länge sedan som helst sen vi var ute, eller hur Niklas?
– Ja, det ska bli riktigt roligt det här. Och speciellt nu när det är Zlips som spelar också.
Tommy satt tyst medan de andra pladdrade på om alla de skulle träffa på dansen och om hur bra bandet var. Så här nervös hade han aldrig varit inför en dans. Tjejen i kassan tittade flörtigt på honom när han betalade, men det märkte han knappt ikväll. Hon såg sur ut och gav honom hans växel och satte en stämpel på hans högra handrygg. Tommy ryckte till när hon stämplade lite extra hårt.
– Man önskar ju att tjejerna kunde titta lite så där på en själv, skämtade Niklas
– Hörru du, du, akta dej så att jag inte dansar med alla andra utom dig ikväll, sa Anna lite retsamt och satte ett finger i magen på Niklas.
– Mmm, klämde Tommy fram
– Kom så går vi och dansar. Det är ju ingen idé att prata med Tommy nu. Han är ju helt borta.

Han såg henne inte först när han steg in på dansbanan. Hon är inte här, hon är inte här, hann han tänka flera gånger.

– Hej Tommy!
Tommy vaknade ur sina tankar och vände sig förvirrat om.
– Va, åh, eh, ursäkta, hej Elsa.
– Vad du verkar frånvarande då. Är det något speciellt?
– Nej, va, det är inget.

Han såg hennes hår först. Hon dansade med Evert och han såg henne bakifrån och följde efter i dansen. Hennes klänning var ganska kort och vit med gröna blommor. Den satt åt över hennes smala liv och gick sedan ut i en vid kjol, som en gammal vacker kaffekopp, tänkte Tommy. Hennes ben var lika vackra som när han först smekt dem, tänkte han, lika smala och brunbrända och fötterna så små och söta passade perfekt i ett par vita sandaler.

Evert snurrade runt och för några ögonblick möttes Tommys och Saras blickar. Efter så många års saknad ville Tommys ögon inte slita sig från Saras. Han tappade takten för några sekunder och han märkte hur Elsa blev irriterad. Så var Sara och Evert plötsligt borta, de hade försvunnit i folkhavet.

Jag måste hitta henne till nästa dans, tänkte Tommy. Det var första gången han tyckt att det var synd att en dans var två låtar när han dansade med Elsa. Han brukade tycka om att dansa med henne, men ikväll fanns det bara en han ville dansa med, liebling Sara.
Låten slutade och Tommy såg sig omkring, han såg inte till henne någonstans. Folk strömmade runt honom, pratade, skrattade och hittade någon ny att dansa med.
– Är det mig du letar efter?
Tommy vände sig om mot rösten som han längtat efter så länge.
– Ja, ja, det är det. Vill du dansa?
– Klart jag vill!
Orkestern började spela en av sina lugna låtar och Tommy lade sin arm runt Saras midja och förde henne en bit ut på dansgolvet. Det var som om alla människor runt omkring dem försvann. Tommy kände det som om han och Sara existerade i en sfär som bara fanns runt dem.
Takten gungade mjukt fram, Tommy kände värmen från Saras kropp strömma mot honom, den var elektrisk. Han kunde inte få fram ett enda ord, inte nu, det fick komma sen. Det blev en liten paus mellan låtarna, men de släppte inte taget om varandra. Saras huvud nådde precis till Tommys kind och han kunde känna doften av hennes hår. Han andades försiktigt.

– Tack för dansen.
– Ska vi gå ut?
– Mmm, jag har bilen här utanför vi kan gå dit.

Tommy och Sara gick ut genom grindarna, över vägen och till gräsplätten som användes som parkering. Tommy steg in på förarsidan och Sara öppnade dörren till passagerarsidan och satte sig på sätet som var gjort som en soffa. Hon flyttade sig lite närmare Tommy och han kände en bekant värme sprida sig från henne till honom. Han visste inte riktigt vad som var rätt att säga efter så många år. Hon var om möjligt ännu vackrare nu än för trettio år sedan.

– Så du kom tillbaka till slut, sa han bara.
– Jo, jag gjorde det, svarade Sara och det märktes att hon också var osäker.
– Vad säger vi nu? Vad gör du nu för tiden? Varför hör du aldrig av dig?
Sara skrattade till och fortsatte Tommys Ledin-citat.
– Har du kvar din gamla adress?
– Ja, varför inte, det är en början i alla fall. Varför hörde du aldrig av dig? Jag visste inte vart du tog vägen. Det har inte gått en dag utan att jag har funderat på det.
– Jag visste inte om du ville att jag skulle höra av mig. Dessutom hade jag aldrig kunnat komma tillbaka så länge farsan levde. Du vet ju hur han var.
– Ja, han var ett praktsvin, det var han. Men hur var det med det där att han försvann? Jag hörde att han blev dödförklarad för något år sedan.
– Ja, det var en enorm lättnad när han äntligen dog, så att säga. Man vet ju inte vad som hände riktigt, men med alla spelskulder han hade så är det ju inte så konstigt om han blev mördad.
– Mördad? Ja, det har ju ryktats en hel del om det i Byn faktiskt. Det sägs att polisen vet vem som gjorde det också.
– Ja, det var ganska uppenbart faktiskt, men det fanns aldrig några bevis.
– Men tänk om han lever då?
– Äh, det är knappast troligt att han skulle dyka upp efter alla dessa år. Han skulle väl bli galen om han såg vad jag har gjort med huset.
– Har du gjort om det mycket? Ja, det var väl knappast beboligt som det var.
– Nä, jag har fått göra om en hel del. Jag hade en del pengar undanstoppade och dom har gått till hantverkare och möbler.
– Men nu kom vi från ämnet du. Du kunde ha skrivit till mig, du hade ju min adress.

Sara skruvade på sig och vände blicken mot den lilla ån som låg bakom en rad av alträd. Det verkade som om vattnets saktmodiga, bruna flöde hypnotiserade henne.
– Jag vet inte Tommy, när jag kom dit upp kändes allt det här så avlägset liksom. Jag ville lämna allt som hade med byn att göra bakom mig.
– Dit upp? Var har du varit egentligen?, Tommy fattade ingenting. Hade hon inte åkt till Stockholm som alla andra?
Sara fortsatte att stirra på den gröna ängen och det bruna vattnet.
– Jag bodde i Umeå nåt år och pluggade till bibliotekarie. Sen gick jag arbetslös i Umeå ett tag, läste lite strökurser och så fick jag till slut jobb i Ö-vik. Jag trivdes ganska bra där, men så bestämde kommunen att den filial där jag jobbade skulle läggas ner 1996 och då sökte jag jobb i Pajala. Jag fick jobbet och flyttade dit, för att ta den korta versionen.
Tommy kände en tagg i hjärtat när hon nämnde hans hemtrakter.
– I Pajala! Vet du inte att jag kommer därifrån? Sa jag aldrig det?, utropade Tommy.
Sara vände sig äntligen mot honom, men i hennes blick fanns bara en stor tomhet.
– Nej, tyvärr sa du aldrig att du kom därifrån. Hade jag vetat lite om din bakgrund kanske jag inte hade begått mitt livs värsta misstag.
– Va? Ja, det är ju inte helt kul däruppe, men du valde väl själv att stanna.
Även om han själv hade valt att lämna Tornedalen, kände han en stolthet över att komma därifrån. Ingen fick tala illa om hans hem.
– Jag menar inte själva Tornedalen. Jag älskar verkligen platsen och människorna, speciellt din mamma ska du veta. Det är din jävla kusin jag pratar om. Pekka.
– Va? Pekka. Vad har det svinet med dig att göra? Och min mamma, hur känner du henne?, frågade Tommy förvirrat.
– En fråga i taget Tommy! Jag vet inte vad jag föll för hos Pekka egentligen. Jag trodde väl att han var annorlunda än männen här nere. Men det visade sig att han var likadan, likadan som farsan. Och så var han så lik dig Tommy, kanske var det hans leende jag föll för, för att det liknade ditt så mycket. Han var jättegullig i början, när han var nykter. Brukade ge mig presenter och säga att jag var hans lilla kattunge. Men sen, sen bröt helvetet lös.

Tommy tittade först oförstående på Sara, kunde inte riktigt ta in att det var hon som varit Pekkas tjej. Det kändes helt overkligt. Hur kunde Pekka förstöra för honom till och med nu, när han var så långt hemifrån. Pekka lyckades alltid göra livet surt för honom, men nu hade den jäveln gått för långt. Tommy kände hur blodet kokade.

– Men Sara, jag vet inte vad jag ska säga. Jag visste att Pekka hade haft en tjej söderifrån, men jag visste inte att det var du. Ända sen mamma skrev om det så har jag tänkt på den stackars tjejen. Jag vet hur Pekka är, han har alltid varit sån.
Sara studerade åter de fridfullt betande korna på ängen, som om de hade en lugnande verkan på henne.
– Han slog mig inte så många gånger. Det var orden som sårade mest, tror jag. Och orden han fick mig att säga och tro på. Han fick mig att tro att jag var en fruktansvärt dålig människa vad jag än gjorde. Var vi på fest så fick jag alltid skäll när vi kom hem på kvällen. Till slut visste jag inte vad jag skulle göra så jag höll mig bakom honom hela tiden. Men inte ens det hjälpte, det var då han började kalla mig en feg hora och så kom slagen till slut. Det var faktiskt din mamma som hjälpte mig därifrån.

Vreden steg i Tommys kropp. Ingen fick göra så mot Sara, hans liebling, ingen. Jävla Pekka, jag ska fan ta dig, tänkte Tommy.

– Jo, hon skrev det. Att hon hade tagit honom på bar gärning. Hur gick det egentligen till?

Det var som om Sara skämdes, hon vågade inte se på Tommy när hon berättade.

– Hon kom på Pekka när han just kommit hem från jobbet en dag och var asförbannad för att han sa att folk hade sett mig på byn i klänning på dagen. Han skrek och kallade mig för de hemskaste saker, sa att jag bjöd ut mig till varenda karl i byn. Vi stod i köket med fönstret öppet och din mamma gick förbi. Modigare kvinna har jag aldrig sett, Tommy, du ska vara stolt över din mamma. Hon kom in genom köksdörren, just när Pekka tog tag om mitt hår och skulle släpa mig ut på gården. Hon sa inte ett ord, bara såg honom i ögonen tills han släppte taget och sprang ut. Än idag vet jag inte hur hon kunde ha sådan makt över honom. Hon tog hand om mig och stödde mig ut genom dörren. Hon visste att jag inte skulle kunna vara kvar där uppe, så hon ordnade så att jag skulle kunna åka till en gård för misshandlade kvinnor här nere i Hälsingland. Ingen av oss ville blanda in polisen.
– Mamma, ja, Pekka har varit rädd för henne sedan hon kom på honom när han våldtog en tjej jag var kär i när vi gick i gymnasiet. Pekka raggade upp henne i sin nya fina bil som han tjatat till sig av sin pappa och så tog han med henne till en jaktstuga och våldtog henne där. Mamma råkade passera stugan när hon plockade bär och hon såg alltihop. Jag vet inte vad hon gjorde med honom men sedan dess har Pekka varit rädd för mamma. Hon berättade om våldtäkten för mig och sa att jag inte skulle ha med Pekka att göra mer. Han hade ju lindat sina föräldrar runt lillfingret, så dom trodde ju att han var en ängel, och dom tror nog fortfarande att det är så. Han har alltid förstört för mig. Alla trodde att vi var vänner bara för att vi var släkt och såg så lika ut. Men Pekka har alltid hållit en fin fasad utåt och så är han helt annorlunda mot dem han vill plåga. Han har inga vänner, men många som han kontrollerar. Men nu ska jag ta han, det ska jag. Nån måste sätta stopp för den där råttan. Han har plågat mig hela livet den jäveln. Nu får det vara nog.
Tommy var ursinnig. Det var på sätt och vis okej att Pekka hade förstört för honom under hela uppväxten, men att han gett sig på Sara, det kunde Tommy bara inte tåla. Men Sara lade en varm, lugnande hand på hans.

– Stopp ett tag, Tommy. Du ska väl vara lite bättre än han ändå. Inte ska du åka upp dit för att slå Pekka sönder och samman. Jag är äntligen hel igen, men jag kan inte ge dig någonting nu Tommy, jag känner mig inte redo än, men jag vill gärna vara din vän.
– Mer än så hade jag inte förväntat mig efter alla dessa år. Att vara din vän skulle vara gott nog för mig. Jag trodde att du var gift och hade en hel hög med ungar.
Sara suckade djupt.
– Tack och lov för att det aldrig gick så långt med Pekka. Såna som han och farsan ska inte ha ungar. Kom nu, Tommy. Jag orkar inte prata om det här mera. Kan vi inte bara gå tillbaka till dansen och låtsas att allt är som vanligt ikväll. Jag har längtat så mycket efter det här.
– Självklart Sara, bara jag får sista dansen.
– Tommy, ingen annan kan få tag i mig då. Kom så går vi in.
– Du, förresten, du kanske vill ha tillbaka den här. Tommy grävde i jeansfickan och fick upp den lilla medaljongen. Jag har sparat den i alla år, i fall du skulle komma tillbaka.
– Tommy, vet du att det var min mammas? Det var det finaste jag hade och jag ville inte att den skulle komma bort när jag åkte, så jag gav den till dig. Jag visste att du skulle ta hand om den. Den är din, vet du, den är säker hos dig.

2007
Rolle försökte febrilt att få kontakt med Kjell men utan resultat. När han till slut fick honom till hytten segnade han ihop och satte sig på vägen med ryggen lutad mot framhjulet. Stanken av det brända gummit stack i Rolles näsborrar när han kom på att ringa, fan han måste ju ringa någon. Polisen, ja han måste ringa polisen. Han sträckte sig ner mot benfickan där han hade mobilen, bara den inte var trasig. Men knapparna på Nokia telefonen lös trolskt i hans hand. Med höger pekfinger slog han 112.
En kvinnoröst i andra änden svarade enformigt.
– SOS larmcentralen.
– Det har hänt en olycka, eller två olyckor, Rolle presenterade sig inte utan gick rakt på sak.
– Var någonstans har dessa olyckor inträffat? Rösten var fortfarande enformig och opersonlig.
– Precis vid bron innan Lehtovaara om man kommer söderifrån.
Det blev tyst ett tag och Rolle blev orolig att samtalet hade brutits men så hörde han kvinnorösten igen efter ett svagt klickande ljud. Hon hade antagligen tryckt in sekretessknappen.
– Var någonstans ligger Lehtovaara? vi sitter i Luleå och kan inte känna till alla byar i Norrbotten.
– Det ligger två mil norr om Pajala, på 99:an
Nu svarade kvinnan på larmcentralen oväntat snabbt istället.
– Ok, bedömer du att det behövs en ambulans?
– Nej eftersom de redan är döda.
– Döda? rösten ändrade märkbart tonläge och det gick att ana ett intresse.
– Ja, Rolle suckade tungt.
– Jag ringer till Pajala och ber dem att skicka en ambulans ändå.
– Du behöver inte ringa dit, suckade Rolle ännu tyngre.
– Varför inte det? frågade kvinnan nästan lite spydigt.
– Det är jag som kör ambulansen och den ligger här i diket framför mig.
– Jaha, var du på utryckning?
Rolle funderade på hur han skulle lägga fram allt. Om varför de hade så bråttom till Rajakoski, om hans bror Pekka som jagade Tommy och skulle dräpa honom på fläcken om han fick chansen.
– Det är nog bäst att kontakta polisen, sa Rolle till slut.
– Du måste nu berätta för mig vad som hänt och anser jag att polisen skall kontaktas så gör jag det, berätta nu lugnt och sansat.
Rolle tog några djupa andetag innan han började berätta om det som hände i Rajakoski.
Kvinna avbröt honom redan efter någon minut.
– Jag ringer polisen nu direkt, jag ringer Pajalas kontor.
– Jag tror hon är ledig, sa Rolle uppgivet, du får nog ringa Gällivare eller Haparanda.
– Vaddå ledig, det finns väl mer än en polis i Pajala.
– Nä inte just nu, den andra gick i pension före sommaren och någon ny har vi inte fått.
Vem ville flytta hit och jobba som polis tänkte Rolle. Det händer ju nästan ingenting förutom några gubbar som nätar lax eller någon same som jagar en stackars varg med skoter. Fast nu blir det nog mycket jobb för de poliser som får ta sig an det här.
– Jag ringer Pajala ändå, sa kvinnan på larmcentralen med den spydiga tonen igen.
– Ja gör du det, sa Rolle innan han tryckte på den röda knappen så att samtalet bröts, dumma jävla kossa!
Han la tillbaka telefonen i benfickan innan han böjde sig ner på knä för att se efter hur det var med Kjell.



1922
Försiktigt blötte Elof tapeten i köket med en trasa för att få bort kaffefläckarna. Satanan helveti, han tänkte på sin fru Laura. Hon sitter och läser istället för att hjälpa honom, som om han gjort detta med flit. Det var ju en olycka, ja han kanske inte skulle ha lockat fram skrattet genom att få Yrjö att säga lax eller lask som han sa. Bara tanken på det fick genast Elof på bättre humör. När Laura kommer ner ska han berätta om Juha, hon får säga vad hon vill. Om hans gäst ville, tänkte Elof, kanske han kunde arbeta lite på gården. Han såg inte ut att vara på väg någonstans och antagligen kom han från ingenstans. Det fanns massa gamla kläder i förrådet, de skulle säkert passa på Juha då han var rätt smal, vilket Elof inte längre var. Nå, han var inte fet men kroppen hade bara blivit större.
– Gör jobbet ordentligt, Laura hade smugit sig obemärkt in i köket.
Elof var tvungen att stålsätta sig, ibland funderade han mycket på hur det skulle vara om hon inte fanns. Hur skulle det vara om hon bara försvann? Men han kunde inte ta ifrån Yrjö sin mor. Hon var i alla fall snäll med pojken och han hade sitt brännvin till tröst. Det fick helt enkelt gå ett tag till, antagligen var det hans eget fel att saker och ting i deras familj spårat ur. Hade han inte låtit Laura få sådant övertag kunde allting ha sett annorlunda ut. Men att börja nu, nej det gick inte.
– Du Laura.
– Mmm
– Igår kom det en man hit och knackade på dörren, ja du minns att jag gick ut en sväng.
– Du var väl till båthuset och tog dig några rejäla supar, jag ropade på dig, Laura stirrade blint på Elof.
Det är klart att hon visste att han hade brännvinet nere i båthuset, hur han ens kunnat tro något annat begrep han inte.
– Jag tyckte synd om honom, han såg ärlig ut så jag upplät bryggarstugan för natten.
– Du gjorde vad? med ens var Laura iklädd tyrannens kläder.
– Laura, vi har mycket som måste göras på gården innan första snön, tänk på all ved.
Hon tystnade och lät blicken vila i tomma intet, det gjorde hon alltid när hon funderade och det var ett gott tecken.
– Han får inte komma in hit och han får inte titta på mig med hungriga ögon.
Elof var nära att börja skratta, vem fan tittar på dig med hungriga ögon, knappt en blind skulle se åt ditt håll? Och man ser sig mätt ganska fort på dig. Det hade gått säkert tre år sedan något hänt i den äktenskapliga sängen. Hon ville inte, ja han ville inte heller så det var ganska bra ändå. Men när de träffades i början, innan de gifte sig fanns där en äkta kärlek. Han åtrådde henne enormt på den tiden men nu, nej ingenting. Bara tanken av intima handlingar fick honom att skynda sig mot båthuset.
– Jag gör upp med Juha, ja han heter så, om betalning. Han behöver lite kläder så jag ger honom några av mina gamla saker som inte passar längre.
– Gör som du vill men håll honom utom synhåll från mig, det skulle inte passa sig.
Elof torkade den sista fläcken och hällde ut skurvattnet i vasken. Varför gick det så lätt att övertala Laura om Juha, något stämde inte riktigt. Hon borde ha skrikit högt att karlen i bryggarstugan skulle ge sig av fortast möjligt. Elof letade i förrådet efter kläder och upptäckte att han valde dem noggrant, konstigt men han ville väl att de skulle sitta bra på Juha, han hoppades att de skulle bli kompisar. Det stod flera par gummistövlar på skohyllan och det bästa paret tog han också med sig. Gummistövlarna var nog bland det bästa människan uppfunnit tänkte han. Efter att stövlarna kom för några år sedan använde han nästan uteslutande dessa vattentäta skor.

2007 Lehtovuoma
Pekka gick längs myrkanten, han visste precis var grusåsen började då en stor björk lutade kraftigt vid en liten udde. Leifs lågskor hjälpte inte mycket men det var bättre än att gå barfota. Vristerna började stelna till av kylan vilket märktes mest efter att de stannat vid några tillfällen. Lehtovaara var som by mycket större än Rajakoski, det fanns både affär och kyrka. Det fanns en skola förr men politikerna stängde den och fler andra skolor i kommunen. Nu åkte alla till centralorten Pajala istället. Leif tyckte det var synd att stänga de små skolorna, byarna liksom dog. Någon hade väl räknat ut att det var mer kostnadseffektivt med en stor skola istället. Han tänkte tillbaka på sin ungdom, på 60-talet då det var liv i alla byar. Små lanthandlare, postkontor fanns i varje by som var värd namnet. Folk var ute mycket mer, barnen lekte jämt ute. Inte som nu när de sitter framför datorn och föräldrarna framför tv:n.
Det är nästan så att folk blivit skygga, vill inte träffas lika ofta som förr. Han mindes speciellt den dagen han fick sin första moped, en blå Puch Dakota. Den var helt ny och glänste förföriskt när hans far öppnat garagedörren på hans 15-års dag. Den såg nästan ut som en motorcykel i jämförelse med de slitna enpetarna ungdomar oftast åkte på. Styret var kromat och reflekterade lockande garagelampans sken. Först gick Leif sakta runt mopeden och tittade noggrant på varje detalj. Gummit på fotpinnarna och kicken var helt nytt, svart som kol. Däckens mönster zicksackade sig fram under den kromade stänkskärmen. Glaset på framlyset var randigt både i sidled och höjdled, varför visste inte Leif. Sakta närmade sig hans hand gasreglaget på höger sida. Handtaget var mjukt. Han sträckte sina fingrar mot bromsen och nöp till. Det knakade till i trumman på framhjulet när bromsbackarna spändes ut.
– Hoppa upp och starta den, utbrast hans far entusiastiskt.
Leif tittade mot sin far innan han till slut sa.
– Tack far.
– Varsågod min son, du har varit duktig och hjälpt till mycket på gården så du är väl värd den.
Leifs far Anders lämnade pojken ifred, han förstod att det var en stor stund för honom.
Sakta rullade Leif ut mopeden på gårdsplanen, han fällde ner stödet och drog baklänges i styret så att moppen hoppade upp på det, försiktigt släppte han sitt grepp för att vara beredd om den inte stod stadigt och började välta. Han skruvade upp tanklocket och såg sitt öga speglas i bensinytan då tanken var proppfull. Han vred på soppakranen så att den pekade rakt ner. Med handen fällde han ut pinnen på kickarmen innan han rullade moppen av stödet. I fönstret stod Anders och följde noggrant sin sons förehavanden. Det var med hjälp av guldet han fått råd att köpa en ny moped, annars hade det inte gått. Länge hade han tvekat att ha något att göra med guldet men när han såg de andra köpa nya bilar eller renovera sina hus kunde han inte stå emot. Det var fel, det visste han, men bara ingen skulle få reda på sanningen borde det gå bra.
Leif kickade igång moppen och blåfärgad rök kom ut ur ljuddämparen, i med ettan och bakdäcket spann till på gruset när han släppte kopplingen helt och drog på gas. Med ett leende och håret fladdrandes svängde han ut på 99:an. Hur hade farsan fått pengar till att köpa en ny moppe? Äh det spelar ingen roll tänkte Leif och tryckte till på växelföraren, hastighetsmätaren visade 35 och det fanns mer att ge. Han körde om ett par som gick med en paraplyvagn, det var Tommys farbror Erik Kiviniemi och hans fru Mona samt deras son Pekka som var 2,5 år, de älskade sin son över allt annat.
– Leif, går du och drömmer? Pekka log faktiskt igen.
– Jo
– Nå, vi är framme nu, gå efter mig, exakt i mina fotspår.
Leif tittade på King, ja han visste nog var han skulle sätta sina tassar, hunden hoppade omkring några gånger innan han vågade sig efter de båda männen. Det kändes overkligt att det var fast mark precis under mossan, han kände till och med kammen de gick på. På vissa ställen fick han balansera ordentligt för att inte ramla. Om olyckan var framme borde man nog ta sig snabbt tillbaka, men jävlar vad blöt man skulle bli, då torde man frysa som hund.

Byn natten till den 17 juni 2006
Tommy låg i sin säng och stirrade i taket. Han kände sig helt salig av lycka, men lyckan skuggades av Pekkas fruktansvärda brott. Hur många gånger hade han inte förstört för Tommy?

Vad än Sara sa så ville Tommy inget hellre än att sätta dit Pekka en gång för alla. Måttet var rågat nu, det här var bara för mycket. Så snart tillfälle gavs så skulle Tommy åka upp igen och ta itu med Pekka, han skulle få smaka sin egen medicin.

Mest av allt var han ändå lycklig. Lycklig över att Sara var här igen nu och att de hittat varandra. Han kunde inte hjälpa att han låg och hoppades på att de skulle kunna bli ett par till slut. Ödet hade visat att de hörde ihop, det var Tommy helt säker på.



Sara hade haft med sig sin egen bil till dansen så de skiljdes utanför grindarna efter sista dansen. Han ville aldrig släppa taget om henne när de sista tonerna av ”We where the luckiest people” spelades. Även om det var nästan trettio år sedan han haft henne i sina armar kändes hon likadan som då. Han hade kommit på sig själv med att andas in hennes doft, som han bara kunde likna vid nyrostat bröd med honung, och hålla andan för att få ha den kvar så länge som möjligt.

– Kan vi ses imorgon?
Tommy ville få se henne varje dag nu när hon äntligen var här igen. Även om han sagt till henne att vänskap skulle vara gott nog, så ville han ha mycket mer, men det tänkte han aldrig visa henne om hon inte själv ville det.
– Ja, varför inte. Vi kan väl äta middag ihop hos mig. Vi har ju en del att ta igen. Jag menar, jag vet ju inte vad du har haft för dig under alla dom här åren. Du har ju inte sagt någonting. Du kanske har fru och tio barn!
– Nja, riktigt så är det väl inte. Egentligen känns det som om jag nyss har flyttat hemifrån.
– Va? Var det inte länge sen?
– Vi tar det imorgon. Det är en lång historia.
Avskedskramen blev bara hastig. Anna och Niklas satt redan i bilen och var trötta.

Tommy försökte dra sig så sakta som möjligt mot bilen. Dels för att få vara kvar med Sara så länge som möjligt, och dels för att han visste vilken hagelskur av frågor som väntade när han klev in i sitt amerikanska vrålåk. Till slut blev han tvungen att öppna dörren till bilen ändå.

– Tommy, jag måste bara få ställa några frågor, sa Anna ivrigt. Niklas säger att jag ska låta dig vara, men jag kan bara inte.
– Okej, Anna, jag förstår om du är nyfiken, men det är inte säkert att jag svarar på allt.
– Hur var det att träffa henne igen? Vart har hon varit? Hur många barn har hon?
– Det går inte riktigt att beskriva hur det var att träffa henne igen. Det var så overkligt och underbart på samma gång. ’
– Tommy, världsmästare på att inte svara på frågor! Men vart hade hon varit då? Hade hon nån kille med sig hit eller har hon väntat på dig också?
– Hon har faktiskt varit uppe i Pajala. Och nej, hon har inga barn och ingen kille med sig ner hit.
– Pajala, dina hemtrakter, det var värst. Men nu är det klart då Tommy, nu flyttar ni ihop och skaffar katter och en hel hög med ungar!
– Sakta i backarna, Anna, vi ska inte överdriva nu. Vi får se vad som händer. Nu är vi framme på gården. Gå och sov nu. Vi ska väl upp och fortsätta med höet imorgon va?
– Okej då, sov så gott om du kan nu då Tommy!

Nu när Tommy låg där i sängen och tänkte på kvällen kändes det hela ganska overkligt. Men det är klart tänkte han, när man verkligen vill något så verkar hela universum för att det ska bli verklighet. Och visst måste hela universum ha varit inblandat i att föra samman honom med hans liebling igen. Han somnade till slut med ett leende på läpparna, fast besluten att gottgöra allt ont som Pekka gjort mot Sara.

2007 Lehtovaara
Samtidigt som det vibrerade i Rolles benficka ljöd ”I’m on a highway to hell” som ringsignal. AC/DC var och skulle alltid vara hans favoritband. Det var nästan så att man kunde lista ut mycket om en människa på dennes ringsignal. Om man älskade något utöver det vanliga märktes det ofta på ringsignalen. Gillade man t.ex James Bond hade man temat till bondfilmerna, eller om man gillade Star wars hade man det temat. Gillade man laxfiske med fluga hade man en tjutande rullbroms. Men alla de som hade samma signal som fabriken ställt in, vad var de för slags typer?
– Rolle, han svarade efter tre refrängrader, I’m on a highway to hell
– Ja det här var larmcentralen i Luleå, ni försvann.
– Det bröts.
– Du hade rätt, det finns ingen polis i Pajala som är i tjänst så jag har ringt Övertorneå och dom är där om lite mer än en timme. Jag vill att du stannar på platsen tills dom kommer. En ambulans är också på väg men den dröjer en halvtimme mer. Kan du vara snäll och upprepa det jag sagt.
– Jag är ingen jävla papegoja, Rolle tände till direkt
– Ta det lugnt nu, jag vill bara att du bekräftar att du förstått mina instruktioner rätt, nu var kvinnan på larmcentralen också uppretad.
– Menar du att det skulle vara för svårt för en Pajalabo att förstå vad du sa? Rolle spottade i marken innan han tryckte på den röda knappen på mobilen igen.
På larmcentralen ropade Mia som hade hand om samtalet med Rolle på Marcus.
– Du Mackan, kan du komma en sväng är du snäll.
– Kommer
– Jo det är en man jag pratar med från Pajala, han kör ambulansen där och vi kommer bara på kant med varandra. Jag tänkte att du är väl där uppifrån och pratar det där meijankele eller vad det heter.
– Meänkieli, vad heter han du pratar med, är det Rolle?
– Ja, hur fan visste du det?
– Jag är ju från Pajala och Rolle har kört i massa år, det är en bra kille så vad är det för problem ni har?
– Kan du bara ta över, ok.
– Jodå, ge mig detaljerna bara.
Marcus kände Rolle sedan ungdomen och en mer reko person fick man leta länge efter. Mia däremot kunde ha dåliga dagar och de inföll med jämna mellanrum. Oftast gick det ut över arbetskamraterna och aldrig dem som ringer. Marcus satte på sig headsetet och slog Rolles mobilnummer.
– Rolle
– Tjenare Rolle det är Marcus Nila
Rolle funderade ett tag varför Mackan ringde men sen slog det honom, han jobbar ju på larmcentralen i Luleå.
– Jo hej Mackan, är du på jobbet?
– Jo, jag fick ta över från Mia, ja hon du snackade med nyss. Hon är en bra tjej men ibland kan hon vara lite bitsk. Men vad är det som hänt, det står att ambulansen varit med om en trafikolycka och ligger på sidan i diket och att polis är på väg från Övertorneå.
– Ja det är en riktig soppa.
Rolle berättade på meänkieli för Marcus allt han visste och vad som hänt på rakan innan Lehtovaara. Han berättade att han tog på sig skulden för Ingas död. Han berättade även varför Pekka jagade Tommy.
– Vad är det du säger Rolle, skulle Tommy, nä det tror jag inte, det kan inte vara möjligt.
– Jag känner precis likadant och när det kommer från Pekkas mun och det var endast han som såg det. Han menar att om inte han stoppat hade det gått väldigt illa.
– Men att Tommy skulle sätta eld på partytältet när alla var där inne, det är inte möjligt. Nu är det ju säkert 25 år sedan jag träffade Tommy men om det är något jag är bra på så är det människor. Hade det varit tvärtom hade jag köpt det direkt utan att tveka det minsta, förlåt Rolle Pekka är ju din bror, förlåt mig.
– Du behöver inte förlåta någonting, Pekka är galen och det har han alltid varit. Även om han är min bror så finns det ingen som helst respekt i mig för honom. Han har trampat på vår familj, dragit oss genom skiten i alla år så du behöver inte förlåta något.
– Tror alla nu att Tommy är en kallblodig mördare?
– Det är bara de som jagar Tommy, Pekkas gäng men Gerda lyckades höra deras samtal genom tältet, det var hon som ringde mig och berättade. Yrjö vet nog också men om det är några fler vet jag inte. Det måste vara något Pekka kokat ihop. Dom var ju alltid på kollisionskurs under hela uppväxten, ja som plus och minus. Kom dom för nära fräste det till, kortslutning helt enkelt.



Rolle var tvungen att sätta sig, han knäppte upp kragen, då han kände det svårt att få luft. Plötsligt högg det till i bröstet och vänsterarmen spändes som i kramp. Mobiltelefonen for som en projektil ner mot marken och delades i två delar av den hårda smällen mot asfalten.
Med högerhanden fri från telefonen fick Rolle så upp en burk med piller ur bröstfickan. Han pillade upp locket med ett ryck och innehållet spred sig som en hagelskur över vägen. Men ett piller låg kvar i hans hand och med en sista ansträngning förde han det mot munnen, lät den sakta smälta under tungan och slöt ögonen. Tre minuter senare återfick Rolle sin ansiktsfärg och andningen blev mer och mer normal. Det var nära ögat tänkte han innan han reste sig upp igen.



Byn, natten till den 17 juni 2006
I sitt gamla flickrum låg Sara och stirrade på en fläck i taket. Fläcken hade kommit till när det hade snöat in på vinden en vinter för att hennes pappa inte brytt sig om att laga taket under sommaren. Sara var bara fem år och vaknade mitt i natten av en kall vattendroppe på ena ögonlocket. Hon mindes så väl hur hon förvirrad gick upp och stod länge framför dörren till sin pappas sovrum innan hon vågade knacka på. Han hade inte öppnat, så hon hade gått in och stått en stund vid sängen. Han sov alltid med öppen mun, en sträng saliv hade runnit ner mot hakan och torkat på vägen.
– Pappa, sa hon försiktigt, pappa det droppar från taket.
Det kom ingen reaktion från pappan. Så här djupt sov han bara om han hade druckit av den där klara drycken dagen innan. Sara ruskade honom lite försiktigt.
– Öh, vad är det om, sluddrade pappan sömndrucket.
– Det droppar från taket i mitt rum, pappa.
– Vad fan säger du unge, du måste ha drömt. Du har för livlig fantasi unge. Gå och lägg dig igen annars ska du få ett rejält kok stryk.
– Men det droppar faktiskt pappa, det gör det.
– Men det var då själva fan om man inte ska få sova i sitt eget hus! Gå, innan jag kastar ut dig!
– Men pappa…
– Inga mer men. Nu går du till ditt rum!
Sara mindes så väl hur hon lade sig i sin säng, lite snett så att inte vattendropparna skulle komma alldeles i ansiktet. Men kudden hade blivit blöt och till slut fick och ligga hopkurad i fotändan. På morgonen, när pappan upptäckte vad som hade skett, mindes han inte längre att hon sagt till honom. Han slog till henne över munnen så att läppen sprack och skickade iväg henne till skolan utan frukost.
Hon mindes mest dessa dagar, dagar då slagen haglade över henne och hon fick gå hungrig fram tills skollunchen serverades. Dagar då hon sa till läraren att hon halkat på vägen till skolan. Hon såg att han inte trodde henne, men vad skulle han göra? Det blev ofta ingen middag innan hon själv lärde sig laga mat. Hon blev en mästare på att få ihop mat av nästan inga ingredienser alls.

Hon mindes inte många lyckliga stunder i det här rummet och sin mamma hade hon inga minnen av alls. Hon hade dött under förlossningen och sedan hade det varit bara pappa och Sara. Hon hade trott att alla barn hade det så här. Ändå låg hon här nu och var lycklig, lyckligare än hon varit på väldigt många år. Resten av huset bar inte längre några spår av det förflutna. Allt utom det här lilla rummet var renoverat precis så som hon ville ha det. Hon hade sparat det här rummet till sist så att det fanns någonstans att sova medan färgen torkade på det stora sovrummets väggar. Tills imorgon hade nog färgen torkat, då skulle Tommy komma. Varför tänkte hon på sovrummet då. De skulle ändå inte hamna där. Så var det bara. Men tänk att hon hade fått träffa Tommy igen, Tommy, drömmen som hon hållit levande sedan den där natten för trettio år sedan.

Sara började jobba på Ica när hon gick i gymnasiet. Hon sa till sina kompisar att det var för att få lite extra pengar, men i själva verket räckte inte pengarna till hemma. Pappans lön från smedjan var inte så stor och de pengar som inte gick åt till sprit spelade han bort på poker hos sina suparkompisar. Hon var överlycklig över jobbet på Ica. Dels fick hon komma hemifrån och dels fick hon rabatt på matvaror och en liten lön så att hon kunde ta med sig ordentlig mat hem varje dag.

Det var när hon satt i kassan en dag som hon såg Tommy för förta gången. Där stod han som en uppenbarelse och köpte folköl tillsammans med den där mesen Niklas. Hon vågade nästan inte titta på honom. Han log mot henne när han betalade och mot det leendet fanns ingen bot. Från den dagen var hon helt såld på Tommy.

Samtidigt visste hon att hon inte kunde stanna kvar här längre. Hon stod inte ut hos pappan en dag till. Betygen i skolan var hyfsade och hon hade sökt några kurser på Umeå universitet bara för att ha något att göra. Idéhisstoria hade låtit som något intressant att börja med. Och till sin förvåning kom hon in. Äntligen skulle hon kunna bli fri. Men att säga något till pappan var otänkbart. Han ville till varje pris ha henne kvar hemma så att hon kunde sköta huset så att det såg respektabelt ut utifrån sett.

Så kom den där natten på motorträffen nere vid havet. Det var hur många killar som helst som hade kommit fram till henne och gett henne förslag på vad de ville göra med henne. Hon skulle aldrig ha gett med sig för Anders tjat, tänkte hon. Ända sedan det tog slut med hennes fem år äldre pojkvän Anders hade han spridit ut att hon var en hora, en madrass som bara lade upp sig för vilken kille som helst. Och nu fick hon stå ut med alla slags förslag från killarna och tjejernas föraktfulla blickar.

Hon älskade inte precis gamla bilar och traktorer och det var inte ofta Sara besökte motorträffar. Men Lena, hennes enda riktiga kompis, hade tjatat i två veckor om att de måste gå dit. Alla skulle vara där, inklusive Thomas som hon hade spanat in sedan länge.
– Okej, hade Sara sagt till slut. Men jag tänker inte vara kvar så länge. Jag åker imorgon, det vet du.
– Ja, jag vet. Det kommer att bli så himla tomt här utan dig.
– Men följ med då Lena. Vi kommer att ha jättekul.
– Nej, det där med att plugga är inte min grej, det vet du. Jag vill stanna här i byn, skaffa barn med Thomas och bli hemmafru. Du är annorlunda du Sara.
– Egentligen är jag nog inte det. Men jag måste bort från farsan. Så är det bara.
– Jo, jag förstår dig. Men vi håller kontakten va?
– Absolut. Vi ska väl alltid vara bästisar.

Sånt där man säger, tänkte Sara nu. Lena och hon hade hörts av kanske sammanlagt fyra gånger under de här åren. Lena hade fått sin Thomas och sina sex barn. Satt där i en stor bondgård och myste, antog Sara. Av någon anledning så drog sig Sara för att höra av sig till Lena nu. Kanske för att hon hade allt som Sara hade velat ha, men inte fått, kanske för att de inte längre hade något gemensamt, tänkte Sara.

Men den här kvällen på motorträffen hade Sara i alla fall sett Tommy och Niklas vingla förbi flera gånger. Tommy hade hejat på henne och hennes hjärta hade börjat hoppas. När hon hittade honom under en buske tänkte hon att det var nu eller aldrig. Även om han var full och jävlig så måste hon säga vad hon kände för honom innan hon åkte. Men så kom den där Niklas och störde. Han var alltid i vägen på något vis.

Hon gick ner till stranden och satte sig runt en grillplats bredvid Lena som inte märkte att Sara var där ens. Thomas hade lagt en arm kring henne och nu strålade hennes ögon och såg bara honom.

Så såg hon Tommy och Niklas, som var på väg att börja bada i havet. Nu eller aldrig tänkte hon och gick fram till Tommy.

Han hade villigt följt med till hennes alldeles egna tänkarställe. Här fick hon nästan alltid vara i fred. Hon hade inte tänkt förföra honom, bara säga att hon tyckte att han var en fin kille och att hon tyckte bra om honom. Men det blev som det blev och snart låg de där i sanden. Att han var oskuld förstod hon nästan direkt. Hon funderade lite på hur det kunde komma sig att en så attraktiv kille kunde gå runt och vara oskuld. Men han var väl blyg, som alla norrlänningar. Hon hade ju hört av folk på byn att han kom någonstans uppifrån och det hördes ju när han pratade också.

Tommy var fin, han hade många tankar om livet och hade hon kunnat så hade hon stannat och gjort som Lena. Men det gick inte, hon kunde inte bli kär nu, hon var tvungen att åka härifrån. Hon fick en ingivelse och gav honom sin medaljong. Det enda hon hade kvar av sin mamma. Hos honom skulle den vara säker. Även om de aldrig sågs igen så skulle medaljongen finnas kvar. Hon klippte av en lock av sitt hår och lade den i medaljongen. Då trodde hon aldrig att de skulle ses igen.

Men nu låg hon här, tjugofem år senare, med ett fånigt leende på läpparna och doften av Tommys parfym fortfarande kittlandes i näsan. Han hade haft samma parfym som för tjugofem år sedan!

Hela livet verkade passera revy i dessa nattens långa timmar. Det var omöjligt att sova.

Star alliance kx654 var under inflygning till Kallax flygplats utanför Luleå. Skyltarna med säkerhetsbältet hade precis tänts när kaptenens stämma raspade ur de små högtalarna.
– Vi beräknas att landa på Kallax flygplats om c:a 8 minuter. Vädret i Luleå är klart, +13 grader och en svag nordlig vind. För er som har anslutningsflyg till Pajala vill vi meddela att det föreligger en viss försening på ungefär 30 minuter. Vi ber er att fälla upp stolsryggarna och borden samt att spänna fast säkerhetsbältet. Vi vill tacka er för att ha valt Star Alliance och hoppas att vi ser er snart igen.
Meddelandet upprepades sedan på engelska men även en engelsman skulle haft svårt att höra vad kaptenen mumlade om. På rad 19, plats F vek en svartklädd man ihop sin Dagens nyheter och klämde in den i fickan på stolsryggen framför. Han drog åt säkerhetsbältet men inte för hårt, han ville inte riskera att få missprydande veck på sin Armanikostym. Den var långt vikigare än hans egen säkerhet vid en eventuell krasch. Hur han än stålsatte sig och försökte motarbeta flygrädslan så kröp en liten droppe svett nerför den solbrända pannan. Sakta närmade den sig ögonbrynen. Det var just landningarna som var värst för Henric Rosenqvist. Bland sina vänner gick han under namnet Generalen. Att kalla sig så offentligt hade väckt för mycket uppmärksamhet och det behövde han verkligen inte. Under Andra världskriget var han kapten i den finska armén och det var där han fick sitt smeknamn för första gången. Han visste inte riktigt varför men han tror att det berodde på hans omättliga intresse av det militära. Henrics händer sökte sig till armstöden samtidigt som kvinnan på plats E tittade vänligt mot hans håll. Han besvarade gesten med ett kort leende.
– Jag gillar inte landningen, sa hon och skrattade till.
Henric Rosenqvist besvärades lite av det faktum att han nu förväntades att svara henne. Hans finlandssvenska dialekt skulle avslöja honom direkt och lämna spår om det hände något.
Han tittade hastigt på kvinnan och nickade snabbt till svar. Hoppas hon inte säger något mer tänkte han i samma ögonblick som hon utbrast.
– Du är rädd också va?
Men va fan kan hon inte bara vara tyst. Henric nickade hastigt igen.
– Men hallå, du verkar vara mer rädd än jag, trodde inte det fanns sådana.
Nu kokade det i Henrics huvud, vad ska han göra? Då tog han fram sin guldpläterade Parkerpenna och skrev på en servett, tandläkaren och pekade mot sin mun.
– Jaha, du får inte prata, sa hon och log brett.
Henric skakade på huvudet och såg lättad ut när hon verkade ge sig. Det här var sista resan, den mest riskabla och allt måste göras så anonymt som möjligt.
Med en svag duns tog bakhjulen på 737:an mark och planet bromsade in.

Upp